Försäkringskassan avslog i mitten av april 2020 en 37-årig mans ansökan om ersättning för tandvårds- och parkeringskostnader.
Allmänna ombudet för socialförsäkringen yrkade senare vid Förvaltningsrätten i Stockholm att mannens tandskada skulle godkännas som en arbetsskada samt att ärendet skulle skickas tillbaka till Försäkringskassan för fortsatt handläggning.
Som grund anfördes att mannen på grund av rekommendationerna om distansarbete under rådande pandemi suttit hemma och arbetat från den 25 mars 2020. Mannens tvåårige son kom in i rummet och kastade en leksaksbil i ansiktet på honom. Leksaken träffade honom över munnen och skadade den aktuella tanden.
Med hänsyn till att 37-åringen skadades när han utförde sina arbetsuppgifter fanns skäl, menade allmänna ombudet att – trots att skadan var inte var relaterad till arbetet – ändå godta skadan som en arbetsskada.
Mannen uppgav för egen del att det inte finns något extra rum i hemmet som han kunde nyttja som kontor och att han hade inrett en yta på övervåningen med skrivbord och kontorsstol, dock utan väggar eller någon dörr att stänga.
Förvaltningsrätten konstaterade att det krävs ett påtagligt och direkt samband mellan olycksfallet och arbetet för att skadan ska godkännas som en arbetsskada (jämför prop. 1954:60 s. 109). I ljuset av detta anser domstolen att olyckshändelsen hade sin grund i privat- och familjelivet och var därför inte en arbetsskada. Överklagandet avslogs därmed.
Frågan i Kammarrätten i Stockholm är alltså om den 37-årige mannens tandskada uppkommit i samband med tillfälligt distansarbete i hemmet föranlett av Corona-pandemin, och därför ska anses utgöra en arbetsskada.
Domstolens majoritet konstaterar att 37-åringen utförde sitt arbete i hemmet i arbetsgivarens intresse. Rätten påpekar samtidigt att olyckan inte direkt förorsakades av mannens arbetsuppgifter, utan hade snarare sin grund i ”det dagliga livets faror”.
I tidigare praxis har begreppet ”hemarbete” inte ansetts omfatta arbete som endast tillfälligt och i samförstånd med arbetsgivaren förlagts i hemmet. En olycka under sådana omständigheter har därför ansetts utgöra olycksfall i arbetet (SOU 1951:25 s. 148–150 samt ref. 1939:15).
Enligt kammarrätten saknas det skäl att ställa högre krav på samband mellan olyckan och arbetet i hemmet än vad som gäller för andra olyckor som inträffar utanför arbetsplatsen. Tandskadan utgör därmed en arbetsskada.
Överklagandet bifalls med andra ord, och målet återförvisas till Försäkringskassan för fortsatt prövning av 37-åringens rätt till ersättning för tandvårdsbehandling.
En skiljaktig ledamot anförde att det skulle vara ”att föra det för långt” om alla olyckor som orsakas av förhållanden i bostaden och som inträffar under det arbete som utförs i hemmet skulle bedömas som ’olycksfall i arbetet’. Någon rätt till ersättning fanns därmed inte, ansåg den skiljaktige.