Polis kallades i juli 2020 till en större livsmedelsbutik i en Stockholmsförort med anledning av en snatteriincident. Butikschefen hade tagit snattaren på bar gärning och efter visst tumult fört in honom på lagret.
Snattningsbrottet, som avsett läsk, vann stöd av en film från butikens övervakningskamera. I slutändan var det dock inte snattaren utan butikschefen som åtalades. Enligt åklagaren hade han nämligen misshandlat snattaren genom att lyfta upp och kasta honom i golvet – något som också fångats på film av en övervakningskamera.
Snattaren förklarade under huvudförhandlingen i tingsrätten att han vid gärningstillfället var inne i en period av tungt missbruk och att han därför inte minns så mycket av händelsen. Han visste dock med sig att han snattat läsk och att han ertappats och blivit fasthållen. Han hade sedan försökt slita sig loss och fly. Själva kastet kunde mannen inte minnas, men han hade efter händelsen haft ont i ryggen i någon vecka och även fått en tandskada.
Butikschefen berättade, å sin sida, om hur han tagit tag i snattaren, som försökt smita flera gånger efter att ha konfronterats av butikschefen och en kollega till honom. Snattaren gick inte riktigt att få kontakt med utan verkade påverkad av något. Han skulle också ha uttalat upprepade verbala hot. Butikschefen hade därför varit rädd för både sin egen och personalens säkerhet och känt att han inne på lagret behövde få kontroll på snattaren genom att få ned honom på golvet.
Butikschefen lyfte därför upp snattaren och vred honom sedan något för att få undan benen och för att kunna lägga honom ner. Snattaren landade på mage och lugnade sig sedan. Enligt butikschefen tog han i så pass mycket han behövde för att få ned snattaren på marken, inte mer än så.
En anställd i butiken som bevittnat händelsen hade dock en annan bild av vad som hänt:
”Han såg att [butikschefen] höll i en snattare och att snattaren stretade emot med benen. Snattaren ville inte bli fasthållen, det var uppenbart. Denne försökte skjuta ifrån med kraft med hjälp av benen mot marken för att komma loss. [Butikschefen] sa något i stil med att han inte hade tid med detta och lyfte sen upp snattaren med sin höft och fick ner honom i golvet. Han blev förvånad eftersom det kändes som en för drastisk åtgärd. Snattaren ville bli fri och springa därifrån, men var inte våldsam. Upplyftet var dock alltför våldsamt och kändes inte professionellt. Han tror inte att snattaren hann skydda sig med händerna och det kändes som att denne landade illa.”
Efteråt hade butikschefen gått runt och visat en video från händelsen för andra anställda och ”verkat stolt över hur han hade utfört tacklingen, uppgav den anställde.
Tingsrätten ansåg att det var klarlagt att butikschefen hade lyft upp snattaren och kastat honom i marken på det sätt som åklagaren påstått – med smärta och blodvite som följd. De objektiva rekvisiten för misshandel var i och med det uppfyllda.
Domstolen avfärdade också butikschefens invändning att han inte haft något uppsåt att skada snattaren utan konstaterade här att han måste ha varit i vart fall likgiltig inför risken för skador.
Butikschefen hade dock haft all rätt att göra ett envarsgripande och inom ramen för detta använda visst våld för att hålla den misstänkte kvar på platsen till dess att polis anlänt. Det framgick av både övervakningsfilm och av butikschefens egna uppgifter att snattaren upprepade gånger försökt ta sig ur hans grepp och att han tagit spjärn med fötterna och försökt komma loss inne på lagret. Stämningen var också tumultartad och butikschefen säger sig ha blivit hotad av snattaren.
Med hänsyn till detta kunde butikschefens våld med de skaderisker som gått att förutse inte anses ha varit uppenbart oförsvarligt. Han hade därför handlat inom ramen för sin nödvärnsrätt och friades av en enig tingsrätt.
Svea hovrätt delar dock inte underinstansens bedömning utan fäller nu butikschefen för misshandel.
Hovrätten delar i och för sig tingsrättens uppfattning att det funnits förutsättningar för butikschefen att göra ett envarsgripande.
Utifrån övervakningsfilmen framstår situationen före kastet inte som tumultartad, även om det framgår att butikschefen och snattaren pratat med varandra. Kollegan som bevittnat kastet har också sagt att butikschefen sagt något i stil med att ”det här har jag inte tid med”. Flera omständigheter talar därför mot att en nödvärnssituation faktiskt förelegat, men hovrätten väljer här att ändå godta butikschefens uppgifter.
Det har samtidigt handlat om ett kast där snattaren lyfts upp och med kraft slängts ned på golvet i en vinkel där han haft huvud och överkropp först och haft små möjligheter att skydda sig. Varken butikschefen eller vittnet har beskrivit snattaren som fysiskt våldsam eller påstått att han haft något tillhygge.
Hovrätten anser här att det våld som butikschefen tagit till har varit uppenbart oförsvarligt. Han kan därför inte undgå ansvar för misshandel av normalgraden. Straffvärdet motsvarar någon månads fängelse, men påföljden kan med hänsyn till nödvärnssituationen och den begränsade återfallsrisken bestämmas till villkorlig dom och 80 dagsböter på totalt 32 000 kronor.
Butikschefen ska även betala 5 000 kronor i skadestånd till snattaren. Hovrätten halverar här det belopp på 10 000 som snattaren yrkat på, med hänsyn till hans del i den uppkomna situationen. Han får heller inget skadestånd för sveda och värk.