Chalmersfastigheter AB ingick tillsammans med Chalmers Tekniska Högskola AB och modern Stiftelsen Chalmers Tekniska i Chalmerskoncernen. Stiftelsen och Högskolebolaget bedrev allmännyttig verksamhet och var skattebefriade enligt 7 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Fastighetsbolagets verksamhet bestod av att tillhandahålla Högskolebolaget och övriga hyresgäster lokaler genom att bland annat äga och utveckla fastigheter. Stiftelsen ägde 47 procent av rösterna och 90 procent av kapitalet i fastighetsbolaget.
Högskolebolaget ägde övriga andelar.
Skatteverket medgav inte fastighetsbolaget avdrag för räntekostnader motsvarande knappt 41 miljoner kronor avseende lån från stiftelsen. Besluten motiverades bland annat enligt följande: Avdrag för ränteutgifterna kan enligt huvudregeln i 24 kap. 10 b § IL inte medges då det är fråga om skuldförhållande mellan företag i intressegemenskap.
Eftersom ränteinkomsten inte beskattas hos stiftelsen är undantagsregeln i 24 kap. 10 d § IL, tioprocentsregeln, inte tillämplig. Undantagsregeln i 24 kap. 10 e § IL, ventilen, är inte heller tillämplig eftersom fastighetsbolaget inte visat att skuldförhållandet grundar sig på huvudsakligen affärsmässiga skäl.
Målen förklarades vilande i avvaktan på Högsta förvaltningsdomstolens prövning i mål nr 4849-18 och 4850-18 av frågan om det är förenligt med artikel 49 i EUF-fördraget att vägra avdrag enligt viss bestämmelse i reglerna om ränteavdragsbegränsning i 24 kap. IL. Högsta förvaltningsdomstolen har, efter inhämtat förhandsavgörande från EU-domstolen, avgjort målen genom dom den 22 mars 2021 (HFD 2021 not. 10). Vad domstolarna prövade var om undantaget till 10-procentregeln (24 kap. 10 d § tredje stycket IL) strider mot etableringsfriheten för bolag med hemvist i olika medlemsstater.
Eftersom det i nu aktuellt mål är fråga om en tillämpning av den s.k. ventilen i 24 kap. 10 e § IL, vilken varken berördes av EU-domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, och båda parter befinner sig i Sverige, ansåg Förvaltningsrätten i Stockholm att avgörandet inte hade någon direkt påverkan på utgången i dessa mål.
Förvaltningsrätten menade att omständigheterna talar för att intressegemenskapens val att finansiera fastighetsbolaget genom ett internt lån varit till stor del skattedrivet. Mot denna bakgrund och då annat inte framkommit än att finansieringen i stället hade kunnat ske genom tillskott, hade fastighetsbolaget inte gjort sannolikt att någon del av det skuldförhållande som ligger till grund för de yrkade ränteavdragen har varit huvudsakligen affärsmässigt motiverat i den mening som avses i lagrummet. Ränteavdrag kunde därför inte medges med stöd av ventilen.
Kammarrätten i Stockholm konstaterar att samtliga lån har varit långfristiga och att de avsett stora belopp. Förlagslånet om 725 miljoner kronor har löpt sedan 2004 och förlängdes 2014 till att gälla till och med utgången av 2024. Lånet är amorteringsfritt och efterställt lån från övriga fordringsägare vid en obeståndssituation samt löper utan säkerhet. Dessa omständigheter talar emot att skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat. Förhållandena är också sådana att den ekonomiska skillnaden mellan lån och tillskott i princip inte är någon annan än den skattemässiga behandlingen av den ränta som fastighetsbolaget betalar till stiftelsen (jfr bl.a. prop. 2012/13:1 s. 223 och 257).
Kammarrätten i Stockholm ansåg sammantaget, särskilt med beaktande av att det inte framgår annat än att finansiering i stället hade kunnat ske genom tillskott, att fastighetsbolaget inte har gjort sannolikt att skuldförhållandet till stiftelsen huvudsakligen varit affärsmässigt motiverat i den mening som avses i 24 kap. 10 e § inkomstskattelagen. Det innebär att avdrag för de aktuella ränteutgifterna inte kan medges för beskattningsåren 2014–2017.