Åklagaren påstod vid Örebro tingsrätt att sju elever på Lindeskolans elevhem hade väckt tio andra elever mitt i natten och utsatt de för så kallad ”nollning”.
Enligt åklagaren hade pojkeleverna tvingats klä av sig nakna, stoppa kakor mellan skinkorna och springa en sträcka. En av pojkarna ska sedan ha tvingats äta en kaka som varit mellan annan persons skinkor. Hoten hade bestått i att de tilltalade skulle raka av håret på de som inte följde uppmaningarna.
Vidare ska flickeleverna ha tvingats slicka upp kvarg från naveln på andra personer, dricka råa ägg samt klä av sig delar av sina kläder. Två av flickorna ska därefter ha tvingats äta kakor från annan persons mun och kropp utan att använda sina händer.
Samtliga bestred ansvar för brott.
Genom de samstämmiga uppgifterna från målsägandena, de tilltalade och vittnena var det inledningsvis visat att nollningen bestått i det åklagaren hade påstått.
Ingen av pojkeleverna hade dock känt sig tvingade att delta enbart genom hotet om att få sina huvuden rakade. Sammantaget var det därmed inte visat att målsägandena genom hot om brottslig gärning tvingats att delta i nollningsaktiviteterna. Åtalet avseende olaga tvång var därför inte styrkt.
Åklagaren yrkade i andra hand att de sju tilltalade skulle dömas för ofredande. Tingsrätten delade åklagarens bedömning att gärningarna utgjorde ofredande, under förutsättning att målsägandena inte hade samtyckt till att utföra nollningsaktiviteterna. Nio av tio elever menade att de inte hade samtyckt till nollningen.
Eleverna hade väckts mitt i natten och samlats ihop och fått veta att de enligt traditionens skull inför ögonen på en stor mängd okände personer skulle delta i nollningen, som i sig inte bara var förnedrande utan också i vissa fall närmade sig sexuellt ofredande. Dessa omständigheter styrkte enligt tingsrätten de nio målsägandena uppgifter om att de inte frivilligt deltagit.
De sju tilltalade dömdes därför för att tillsammans och i samförstånd ha ofredat nio av de tio målsägandena. Samtliga dömdes till ungdomstjänst, 35 timmar vardera och ålades betala skadestånd till de drabbade eleverna.
Göta hovrätt instämmer i underinstansens slutsats att eleverna inte samtyckte till att genomföra nollningsaktiviteterna, utan kände sig tvingande att utföra dessa.
Vad gäller flickeleverna hotades dessa med repressalier för det fall de inte gjorde som de blev tillsagda. Även om det inte är visat att varit fråga om hot om brottslig gärning, har det enligt hovrätten varit befogat att ta hotet på allvar. Agerandet gentemot flickorna har alltså varit hänsynslöst och utgjort en kännbar fridskränkning.
Hovrätten gör dock en annan bedömning beträffande pojkeleverna. Även om de känt stark press att delta i nollningen, är det inte visat att de tilltalade uttryckligen har hotat pojkarna med repressalier och uttalandena om snaggning som florerat verkar inte heller ha påverkat dem i någon större mån.
I stället verkar det ha varit pressen från det stora antalet äldre elever på plats, viljan att vara en del av gemenskapen och att inte betraktas som feg, som varit avgörande för pojkarnas deltagande. Utifrån hur åtalet är utformat – att det hänsynslösa agerandet ska ha bestått i att de tilltalade ”tvingade” målsägandena att delta – saknas det därmed förutsättningar att bifalla åtalet, bedömer hovrätten.
De sju tilltalade eleverna döms därför endast för ofredande beträffande flickeleverna. Antalet timmar ungdomstjänst sätts därmed ned till 20.