Västmanlands tingsrätt friade tidigare mannen, som är rullstolsburen efter att ha brutit nacken i en motorcykelolycka 1994 och har en komplicerad smärtproblematik. I tingsrätten berättade han om sina många läkarkontakter och de försök som gjorts att medicinera bort smärtan på laglig väg. I ett försök att ”prova något annat än det sjukvården hade att erbjuda” började mannen att odla cannabis hemma och att använda en mindre mängd narkotika morgon och kväll. Självmedicineringen hjälpte mot smärtan och han kunde börja arbeta, ta hand om sin familj och fungera i vardagen.
Tingsrätten konstaterade att mannen ”tycks ha provat allt som sjukvården haft att erbjuda”, utom ett mycket dyrt cannabispreparat som används för MS-medicinering som han inte har råd med. Att framställa cannabis på egen hand var enligt tingsrätten också mannens "enda möjlighet att leva ett drägligt liv”. Domstolen bedömde därför att han fick anses ha befunnit sig i en nödsituation. Hans handlande ansågs inte oförsvarligt och gärningarna var därför inte straffbara. Tingsrättens ordförande var dock skiljaktig och ville döma mannen till villkorlig dom och dagsböter för narkotikabrott.
Svea hovrätt ifrågasatte inte vad mannen berättat om sin situation och konstaterade att det var bekymmersamt att den medicin som sjukvården haft att erbjuda gett negativa biverkningar eller var mycket dyr. Dessa omständigheter medförde dock inte att mannen kunde anses ha befunnit sig i en nödsituation. Han kunde därmed inte gå fri från ansvar på grund av nöd. I stället dömdes han för narkotikabrott och ringa narkotikabrott till villkorlig dom och 90 dagsböter. En ledamot var skiljaktig och ville fastställa tingsrättens dom i skuldfrågan.
Sedan mannen överklagat fann Högsta domstolen, HD, att mannens allvarliga smärta inte innebar att hans handlande skulle anses tillåtet med stöd av nödbestämmelsen. HD konstaterade vidare att mannen hade insikt om att han odlat cannabis och att narkotikan var avsedd för bruk utan läkares ordination. Han skulle därför dömas för missbruket.
Därefter framhöll HD att det inte varit fråga om framställning av narkotika som skulle ”användas i rusgivande syfte och den framställda narkotikan har också haft begränsade rusgivande egenskaper”. HD beaktade att narkotikan har haft en låg THC-halt och ”får anses ha varit av ett begränsat intresse för den som eftersträvar ett rus, och risken för att narkotikan skulle komma i händerna på andra måste bedömas ha varit i princip utesluten”. Sammantaget fann HD att gärningen skulle bedömas som ringa. Med hänsyn bland annat till gärningens atypiska karaktär och att mannen sedan våren 2017 beviljats enskild licens för ett cannabisbaserat läkemedel ansåg HD att påföljden skulle bestämmas till 40 dagsböter.
Mannen vände sig slutligen till Europadomstolen och gjorde där gällande att hans rätt till respekt för privatliv kränkts.
Domstolen börjar med att understryka att konventionsstaterna som regel är bättre lämpade än domarna i Strasbourg att avgöra vad som ska gälla i sociala frågor. I fall där det saknas konsensus mellan konventionsländerna är bedömningsmarginalen ännu större, vilket här är fallet. Länderna har alltså ett relativt brett utrymme att besluta i frågor som rör hälso- och sjukvårdspolitik. Endast i fall där bedömningen uppenbarligen saknar rimlig grund ska Europadomstolen ingripa.
Man konstaterar därefter att parterna är överens om att den fällande domen innebar en inskränkning av mannens rätt till respekt för privatliv och att syftet med cannabisintaget var att han ville bli kvitt sin smärta.
Den avgörande frågan i målet är om denna inskränkning har varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen konstaterar att HD i sin dom vägde in de förmildrade omständigheterna endast i påföljdsbedömningen.
Vidare framhålls att HD inte ifrågasatte att cannabisbruket hade lindrat mannens smärta samt att de övriga preparaten hade bieffekter som han ville undvika. Detta fick betydelse för rubriceringen av brottet, som mildrades från narkotikabrott av normalgraden till ringa narkotikabrott. Det ledde även till att dagsböterna sattes ned.
Europadomstolen konstaterar att HD alltså beaktade mannens intresse av effektiv smärtlindring. Annat har inte framkommit än att mannen hade möjlighet att betala de utdömda dagsböterna. Av utredningen framgår vidare att mannen fick ett smärtlindrande preparat utskrivet under processens gång som verkar ha varit effektivt.
Mot denna bakgrund finner Europadomstolen att mannens rätt till respekt för privatliv inte har kränkts.