Två män ansökte vid Stockholms tingsrätt om att vårdnaden om en ettårig pojke skulle tillkomma båda gemensamt.

Männen anförde att pojken hade fötts via surrogatarrangemang i USA och amerikansk domstolen hade slagit fast att båda var barnets rättsliga fäder.

Den ena mannen, en 48-åring, är svenska medborgare men har utvandrat till Storbritannien där han stadigvarande bor med den andre mannen och barnet. Trots att de inte bor i Sverige finns det enligt männen tillfällena då de kommer i kontakt med svenska myndigheter beträffande pojken – till exempelvis anmälan om barns födelse och ansökan om pass. Det var, menade de, därför angeläget att få vårdnadsfrågan utredd.

Stockholms tingsrätt avvisade dock männens ansökan.

Männen gjorde gällande att svensk domstol är behörig enligt Bryssel II-förordningen artikel 12.3. Tingsrätten påpekade dock att det genom skäl 12 i förordningen samt av EU-domstolens dom C–436/13 förutsätts att ett avtal om domstols behörighet slutits mellan de personer som har föräldraansvar.

Männen hade enligt dem själva inte något föräldraansvar avseende pojken på det sätt som begreppet definieras i Bryssel II-förordningen. Rätten påpekade även att sökandena inte hade kunnat uppge vad som gäller i fråga om föräldraansvar med avseende på barnet enligt brittisk rätt, där de bor.

Mot den bakgrunden fann tingsrätten att männen inte varit behöriga att sluta ett avtal om domstols behörighet på det sätt som avses i Bryssel II-förordningen.

Svea hovrätt gjorde ingen annan bedömning och avslog männens överklagande dit.

Högsta domstolen meddelar nu emellertid prövningstillstånd i frågan. Målet gäller alltså svensk domstols behörighet enligt Bryssel II-förordningen artikel 12.3 för frågan om vårdnad om barn med hemvist i Storbritannien.