En man gav den 14 juli 2019 bort hälften av en fastighet i Alingsås till sin maka. Gåvan gavs bland annat under förbehåll att mannen skulle ha en ovillkorlig rätt att nyttja fastigheten under sin livstid. Trots fastighetsgåvan behöll mannen betalningsansvaret för bolånen. Vid gåvotillfället var mannen mycket svårt sjuk i cancer och föremål för palliativ vård. Han avled den 26 juli 2019, tolv dagar efter gåvotillfället.
Tre bröstarvingar till den avlidna mannen från ett tidigare äktenskap ville att tingsrätten skulle fastställa att faderns gåva av hälften av fastigheten är att likställa med testamente med den följden att mannens änka är skyldig att återbära gåvan till dödsboet till den del gåvan kränkt kärandenas respektive laglott alternativt utge ersättning för dess värde, så att kärandena vid beräkningen av laglotten även tillgodoräknas nämnda egendom.
Enligt barnen har faderns avsikt med förfarandet varit att ordna successionen efter honom. Han har därmed lämnat gåvan till makan under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente.
De begärde också att änkan skulle förpliktigas att till dödsboet betala 23 300 kronor för den skada hon uppsåtligen eller av vårdslöshet har orsakat boet genom att obehörigen sälja makens lastbil.
Alingsås tingsrätt konstaterar att en första förutsättning för att en jämkning enligt 7 kap. 4 § ÄB ska bli aktuell är att det är fråga om en gåva som skett under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente.
Förutom fall då gåvan ges kort tid före dödsfallet och givaren är medveten om sin nära förestående död rör det sig om sådana fall då givaren fram till sin död har kvar nyttan av den bortgivna egendomen, exempelvis där givaren har gett bort en fastighet med förbehåll om att få bo kvar fram till sin död. Det kan också gälla fall där givaren räknat med att rent faktiskt kunna bo kvar i en bostad som ges bort till någon som givaren har gemensamt hem med. Gemensamt för de olika fallen är att det är fråga om en gåva med anknytning till givarens död och där gåvan inte innebär någon större uppoffring under givarens livstid.
I målet är utrett att gåvan skedde tolv dagar före mannens bortgång vid en tidpunkt då hans sjukdom var så långt gången att han hade palliativ vård. I det åberopade gåvobrevet anges bland annat dels att gåvotagaren inte ska överta betalningsansvar för de lån som belöper på fastigheten, dels att givaren under sin livstid ska ha en obegränsad rätt att nyttja gåvan.
Änkan har invänt att gåvan inte var ett sätt att ordna successionen efter maken utan att det var ett led i ett sedan tidigare planerat återställande av det ägarförhållande som gällde tidigare.
Tingsrätten slår fast att omständigheterna att gåvan skedde när mannen var svårt sjuk, kort tid innan han avled, och att han förbehölls obegränsad rätt att nyttja gåvan är förhållanden som starkt talar för att det var fråga om en gåva som avsåg att ordna successionen efter honom. Även av änkans uppgifter framgår att gåvan inte skulle skett vid den tid som skedde om det inte varit för mannens allvarliga hälsotillstånd. Tingsrätten anser att kärandena har visat att gåvan skedde under sådana omständigheter och på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente på det sätt som avses i 7 kap. 4 § ÄB.
Som framgår av 7 kap. 4 § ÄB, med hänvisning till 7 kap. 3 § ÄB, kan en bröstarvinge påkalla jämkning av en gåva för att få ut sin laglott. Bestämmelsen innehåller ett förstärkt laglottsskydd och syftet är att en arvlåtare inte ska kunna kringgå laglottsskyddet genom att ge bort egendom under sin livstid istället för att testamentera den (se Lind & Walin, Ärvdabalken, kommentaren till 7 kap. 4 § under rubriken Första stycket, version 7Å, JUNO).
Utifrån lydelsen av 7 kap. 4 § ärvdabalken och dess syfte måste enligt tingsrättens uppfattning en grundläggande förutsättning för jämkning vara att bröstarvingarna inte får ut sina laglotter om jämkning inte sker. I förarbetena uttrycks detta på så sätt att jämkning aktualiseras när ”bröstarvingens laglott ej skulle kunna till fullo utgå” (se NJA II 1928 s. 437). Högsta domstolen har uttryckt det så att en jämkning ska ske ”i den mån det krävs för att skydda laglotten” (se NJA 1985 s. 414).
Om förhållandena är sådana att bröstarvingarna får ut sina laglotter trots gåvan, har gåvotagaren alltså ingen skyldighet att återbära denna. Enligt tingsrättens uppfattning krävs för bifall till en talan om jämkning, att käranden visar att gåvan helt eller delvis kränker bröstarvingarnas rätt till laglott vid en sådan beräkning som anges i förarbetena.
Kärandena har i målet inte presenterat sådana omständigheter att det är möjligt att bedöma vare sig gåvans värde eller gåvans eventuella betydelse för deras möjligheter att få ut sina laglotter. Kärandena har, tvärtom, uttryckligen anfört att de ej påkallar tingsrättens prövning av gåvans värde eller gåvans eventuella betydelse för beräkningen av laglotten. Enligt tingsrätten har kärandena därmed inte visat att en jämkning av gåvan krävs för att skydda deras laglotter. Deras talan i denna del kan därmed inte bifallas.
Kärandenas yrkande i fråga om att lastbilen sålts till underpris och att det har orsakat dödsboet skada med yrkat belopp är ostridigt att lastbilen såldes för 150 000 kronor.
Kärandena har till stöd för sitt påstående åberopat en värdering från ”bilpriser” där det anges ett värde i spannet mellan 161 100 - 173 300 kronor. Tingsrätten anser att kärandena inte har bevisat att värdet på bilen uppgick till det värde som deras beräkning grundas på och de har därmed inte heller bevisat att försäljningen medförde någon skada för dödsboet. Deras talan ska därför även i denna del avslås.