Den 55-årige mannen var sedan den 1 februari 2014 medlem i Svenska Transportarbetareförbundet. Han blev i kommunvalet den 9 september 2018 invald som ordinarie ledamot för Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige i Kiruna.
I oktober 2018 informerade förbundssekreteraren i Transportarbetareförbundet om att avdelning 26 i Förbundet hemställt om att han skulle uteslutas som medlem på grund av att han var aktiv i Sverigedemokraterna Kiruna.
I ett brev från förbundssekreteraren den 30 november 2018 redovisades förbundets grunder för uteslutning som angavs vara att medlemmen hade förtroendeuppdrag för Sverigedemokraterna och var ledamot för Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige i Kiruna, att Sverigedemokraterna för en politik som är oförenlig med förbundets ändamål och att 55-åringen genom att aktivt verka för Sverigedemokraterna inte iakttagit lojalitet i förhållande till Förbundets stadgeenligt fastställda målsättningar.
55-åringen bestred uteslutning och yrkade att hemställan skulle avvisas av förbundsstyrelsen. Den 19 februari 2019 fastställde förbundsstyrelsen i beslut att uteslutningsgrund förelåg och 55-åringen uteslöts ur förbundet från och med den 1 mars 2019. Beslutet fastställdes av Förbundets förbundsråd den 22 maj 2019.
De bestämmelser i förbundets stadgar som lades till grund för förbundets beslut om uteslutning var bland annat följande: Enligt § 2 andra stycket i stadgarna är Förbundets uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet och att därvid och i övrigt verka för en samhällsutveckling på grundval av alla människors lika värde samt politisk social och ekonomisk demokrati.
Enligt § 11 mom. 2 d kan uteslutning ske om medlem bedriver eller stöder sådan verksamhet som är oförenlig med organisationens ändamål eller på annat sätt uppträder illojalt.
55-åringen stämde förbundet och yrkade att tingsrätten skulle ogiltigförklara uteslutningen och att förbundet skulle betala skadestånd med 100 000 kronor till honom.
Stockholms tingsrätt börjar med att konstatera att i de rättsfall som gällt domstols rätt att göra en materiell prövning av en fackförenings uteslutningsbeslut har det uttalats att prövningen ska ske enligt avtalsrättsliga principer, varvid stadgarna betraktats som ett led i det rättsförhållande mellan medlemmen och föreningen som bildats genom medlemskapet. Domstolen har utifrån dessa förutsättningar prövat huruvida den uteslutne gjort sig skyldig till något som enligt föreningens stadgar berättigat föreningen att utesluta honom. (Se NJA 1990 s. 687 och 1998 s. 293; se även NJA 1977 s. 129.)
En annan viktig utgångspunkt är vilken part som har åberops- och bevisbördan. Högsta domstolen har vid flera tillfällen uttryckt att domstolen vid sin materiella prövning av ett av en ideell förening fattat uteslutningsbeslut ska pröva huruvida föreningen visat att den uteslutne medlemmen gjort sig skyldig till något som enligt föreningens stadgar berättigat föreningen att utesluta medlemmen (se bland annat NJA 1990 s. 687 och nyssnämnda NJA 1977 s. 129). De rättsfall som tingsrätten har redogjort för leder till slutsatsen att det är förbundet som har såväl åberops- som bevisbördan för att förbundet haft rätt att utesluta 55-åringen.
Tingsrätten ska därmed bedöma om förbundet visat att det haft fog för att utesluta 55-åringen på den av förbundet åberopade grunden, det vill säga om förbundet visat att mannen genom sitt förtroendeuppdrag för Sverigedemokraterna har brutit mot förbundets stadgar på ett sätt som berättigat förbundet att utesluta honom.
Utifrån hur parterna har utformat sin talan aktualiseras bedömningen av frågan om föreningens beslut att utesluta 55-åringen har stridit mot dennes föreningsfrihet – och den därmed sammanhängande avvägningen mot förbundets föreningsfrihet innebärande bland annat rätt att besluta vilka som har rätt att vara medlem i föreningen – först om förbundet visat att det förelegat stöd för uteslutningsbeslutet i föreningens stadgar. Tingsrätten tar därför först ställning till uteslutningsbeslutets förenlighet med föreningens stadgar.
Utifrån de beskrivna utgångspunkterna för prövningen anser tingsrätten att den internpraxis som förbundet åberopat till stöd sin tolkning av stadgarna inte kan vinna företräde framför en tolkning på objektiva grunder. Det innebär att de nu aktuella bestämmelserna i Förbundets stadgar i första hand ska tolkas mot bakgrund av dess ordalydelse och utifrån ett allmänt språkbruk.
I enlighet härmed anser tingsrätten att de för uteslutningsbeslutets vidkommande aktuella stadgebestämmelserna, om att bedriva eller stödja verksamhet som är oförenlig med förbundets ändamål att verka för en samhällsutveckling på grund av alla människors lika värde, ska förstås som att de avser verksamhet som öppet ger uttryck för en diskriminerande hållning gentemot andra människor på grundval av deras kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etniska tillhörighet, trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuella läggning eller motsvarande (jfr artiklarna 1 och 2 i Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antagen den 10 december 1948).
Till stöd för att 55-åringen genom sitt uppdrag som fullmäktigeledamot för Sverigedemokraterna ska anses bedriva och stödja en verksamhet som är oförenlig med ändamålet att verka för alla människors lika värde åberopade förbundet Sverigedemokraternas principprogram från år 2011 och en sammanställning av ett antal artiklar och notiser om uttalanden från personer med varierande grad av anknytning till Sverigedemokraterna.
När det gäller principprogrammet pekade förbundet på ett antal skrivningar om partiets syn på bland annat invandring, assimilation, nationalism, medborgarskap, svenskhet, mångkulturalism och islamism. Under rubriken ”Sverigedemokraterna och människan” i principprogrammet har förbundet särskilt lyft fram ett stycke om en hos varje människa ”nedärvd essens”, vilken anges vara till viss del gemensam för de flesta människor och till viss del unik för vissa grupper eller den enskilde individen, som enligt partiet inte kan undertryckas i för hög utsträckning.
Tingsrätten konstaterar att 2011 års principprogram ”i olika delar innehåller skrivningar som den med annan politisk uppfattning än Sverigedemokraterna kan resa invändningar mot”. Utifrån utredningen om principprogrammets innehåll går det enligt tingsrätten inte att dra slutsatsen att 55-åringen aktivt verkat för ett sådant öppet diskriminerande förhållningssätt gentemot andra människor, som enligt den av tingsrätten anvisade objektiva tolkningen av förbundets stadgar krävs, för att 55-åringen ska anses ha brutit mot stadgarnas målsättning att verka för alla människors lika värde.
När det sedan gäller den sammanställning över uttalanden som förbundet lagt fram noterar tingsrätten att i flera av artikelutdragen, vars autenticitet tingsrätten på det stora hela inte finner anledning att betvivla, beskrivs klart olämpliga och stötande uttalanden, bland annat om ”skitpratande judar” och ”aids araber”. Sådana uttalanden får, enligt domstolen, anses ge uttryck för en människosyn som står i strid med synsättet om alla människors lika värde.
Men tingsrätten anser att enskilda partimedlemmars olämpliga uttalanden, i den utsträckning de inte visats ha stöd i den officiella och utåt manifesterade partihållningen, inte kan tillräknas 55-åringen enbart på grundval av hans uppdrag i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.
Sammanfattningsvis bedömer tingsrätten att förbundet inte har visat att 55-åringen genom sitt uppdrag i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna bedriver en med förbundets stadgar oförenlig verksamhet eller att han på något annat sätt uppträtt illojalt. Förbundet har alltså inte visat att det haft stöd i stadgarna för sitt beslut att utesluta 55-åringen. Beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras.
Däremot får 55-åringen inget skadestånd för ideell skada på grund av avtalsbrott. Tingsrätten konstaterar att Högsta domstolen i ett avgörande beträffande ekonomiska föreningars skadeståndsansvar vid obefogade uteslutningar bekräftat ståndpunkten att ideella föreningar med ekonomisk verksamhet av betydelse för medlemmarna bär ett sådant skadeståndsansvar (se NJA 2016 s. 962 p. 29 och 30).
De aktuella avgörandena från HD har emellertid endast avsett ekonomisk skada. Inte heller i litteraturen talas om annat än ansvar för ekonomisk skada vid obefogad uteslutning ur ideell förening (se Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, 7 uppl., 2007, s. 131).
Tingsrätten ska också ta ställning till om Förbundets skadeståndsansvar för den obefogade uteslutningen även omfattar ideell skada. Medan ersättning för ekonomisk skada anses utgå så snart skadeståndsskyldighet föreligger har som huvudregel i såväl inomobligatoriska som utomobligatoriska förhållanden ansetts gälla att rätt till ersättning för ideell skada förutsätter stöd i lag eller avtal.
Tingsrätten utesluter inte att det under vissa förutsättningar kan vara aktuellt att låta negativa följdverkningar av en obefogad uteslutning ur ett fackförbund kompenseras genom ett ideellt skadestånd, förutsatt att besväret hänför sig till en konkret inträffad skadehändelse. Den uteslutne kan exempelvis visa på att han eller hon i en uppkommen konflikt med sin arbetsgivare gått miste om en viss förmån eller ett visst skydd som medlemskapet i fackföreningen hade gett honom eller henne. 55-åringen, som har åberopsbördan i detta hänseende, har emellertid inte gjort gällande att han drabbats av någon sådan konkret skadehändelse.
Såsom 55-åringen utformat sin skadeståndstalan är den, enligt tingsrätten, närmast att uppfatta som ett yrkande om att förbundet ska åläggas att betala ett preventivt, snarare än ett kompensatoriskt, skadestånd. Han kan därmed inte vinna bifall till skadeståndsyrkandet på den i första hand framställda grunden.
Han gjorde i andra hand gällande att han är berättigad till skadestånd för ideell skada på grund av att Förbundet har kränkt hans föreningsfrihet jämlikt 2 kap. 1 § första stycket 5 regeringsformen och artikel 11 i Europakonventionen.
Men tingsrätten konstaterar att dessa bestämmelser endast reglerar förhållandet mellan enskilda och det allmänna. Den här tvisten står ju mellan enskilda. Redan av detta skäl saknas det förutsättningar att bifalla 55-åringens skadeståndsyrkande även på den i andra hand framställda grunden.