En 53-årig man åtalades brott mot terrängkörningslagen sedan han kört personbil på sandstranden i Mellbystrand i södra Halland.
Enligt 1 § första stycket 1 terrängkörningslagen (1975:1313) är körning i terräng med motordrivet fordon, för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, förbjuden i hela landet på barmark. Sedan många år tillbaka har bilparkering och bilkörning förekommit på stränderna mellan Mellbystrand och Skummeslövsstrand. Detta har delat upp badgästerna i två läger – för och emot bil på stranden. Debatten har kunnat följas i lokaltidningarna.
Förbjöds främja trafik
Tidigare har Laholms kommun anvisat särskilda platser på stranden för parkering genom skyltning samt hänvisning och information på kommunens hemsida. Efter en dom av Mark- och miljööverdomstolen den 20 juni 2019 (mål M 11839-18 ) – genom vilken kommunen förbjöds att främja trafik med motorfordon och parkering av motorfordon på de aktuella strandområdena – har kommunen tagit bort skyltar samt hänvisningar. Biltrafiken på stränderna har dock fortgått men nu utan någon reglering.
Halmstads tingsrätt ansåg mot bakgrund av att det under lång tid förekommit motortrafik på det aktuella strandavsnittet, att denna trafik tidigare varit i viss mån reglerad på så sätt att det med skyltar anvisats var parkering fick ske, att det efter det att dessa skyltar togs bort fortsatt förekomma motortrafik på platsen som det såvitt framkommit inte ingripits mot samt att det därefter inte genom skyltar eller på annat sätt manifesterats att det inte skulle vara tillåtet att köra på stranden, är det aktuella strandavsnittet att anse som en plats som allmänt används för trafik med motorfordon.
Tingsrättens slutsats var därför att den del av stranden där den tilltalade körde i detta sammanhang är att anse som väg och inte som terräng. Eftersom 53-åringen inte har kört i terräng på barmark, i den mening som detta begrepp har enligt terrängkörningslagen och förordningen om vägtrafikdefinitioner, frikändes han.
Anordningar för trafik inte nödvändigt
Hovrätten för Västra Sverige håller med och tillägger att det förhållandet att en plats – till exempel den aktuella delen av stranden – inte har några anordningar för motorfordonstrafik eller på annat sätt är särskilt inrättat för det syftet har inte avgörande betydelse i definitionsfrågan. T.ex. kan en sträcka över en sjöis vara en ”väg” utan att den först iordningsställs på något sätt och trots att den existerar endast en del av året. Det torde inte heller ha någon betydelse om det är nödvändigt att köra längs en viss sträcka för att komma till ett visst mål.
Det avgörande för definitionsfrågan i ett fall som detta – och därmed för frågan om straffansvar enligt terrängkörningslagen – är om leden eller platsen används allmänt för trafik med motorfordon. Det måste gälla oavsett om en allmän användning förekommer trots att den skulle kunna vara otillåten enligt andra förbud eller olämplig av annat skäl. Med begreppet ”används allmänt” torde vidare avses att det inte är endast en enskild, begränsad grupp personer som använder platsen för motorfordonstrafik, liksom att användningen inte sker endast vid ett fåtal särskilda tillfällen.
Av den utredning som har lagts fram kan hovrätten inte dra slutsatsen att motorfordonstrafik, på den plats där 53-åringen körde, vid den tiden förekom i så begränsad eller särskild utsträckning att platsen inte kan anses ha använts allmänt för motorfordonstrafik.
Det betyder att åklagaren inte har visat att förhållandena vid tiden för 53-åringens körning var sådana att platsen då utgjorde ”terräng” i terrängkörningslagens mening. Åtalet ska alltså ogillas.
För tydlighetens skull påpekar hovrätten att dess avgörande endast avser skuldfrågan i ett brottmål. Hovrätten har alltså tagit ställning till om åklagaren har bevisat sitt gärningspåstående i målet. ”Denna dom ska däremot inte förstås som att hovrätten i ett generellt perspektiv har ”slagit fast” att stranden utgör en väg”.