En man och en kvinna separerade hösten 2019 och i samband med detta flyttade kvinnan och de gemensamma barnen – en flicka född 2010 och en pojke född 2011 – till skyddat boende. Sedan dess tvistar föräldrarna bland annat om vårdnad och boende avseende barnen. Båda parter har anklagat den andra för att vara kontrollerande och våldsam, och båda har beskrivit relationen som destruktiv.

Attunda tingsrätt bedömde att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare, och menade att de på sikt är kapabla att agera på ett sådant sätt att deras barns bästa sätts i första rummet och överbrygga sina samarbetssvårigheter. Därför ansåg domstolen att vårdnaden om barnen skulle vara fortsatt gemensam. Behovet av kontinuitet talade i viss utsträckning för att kvinnan skulle väljas som boendeförälder. Trots att det finns vissa frågetecken vad gäller hennes förmåga att uppmuntra barnens intresse av att umgås med mannen, fann tingsrätten att det bästa för barnen är att bo tillsammans med sin mamma och ha rätt till umgänge med sin pappa på visst sätt.

Nu beslutar Svea hovrätt att kvinnan ska ha ensam vårdnad om barnen samt att barnen ska ha rätt till löpande umgänge med sin pappa – inledningsvis kortare träffar ett par gånger i månaden med umgängesstöd och därefter helg-, samt lov- och storhelgsumgänge utan stöd.

Risken för våld, och för att barnen skulle bevittna våld mellan föräldrarna, bedöms av hovrätten som låg och det finns heller inte någon risk för att barnen skulle fara illa hos någon av föräldrarna – även om det framgått att sonens mående påverkats negativt före och efter umgängen med mannen, vilket behöver utredas närmare.

Den bedömning som tingsrätten gjorde om parternas samarbetsförmåga utgick ifrån att problemen i stor utsträckning var koppade till en komplicerad separation och att motsättningarna skulle komma att avta med tiden. Det har nu gått relativt lång tid sedan uppbrottet och konfliktsituationen har inte förbättrats på något påtagligt sätt. Enligt hovrättens mening framstår det inte längre som realistiskt att tro att samarbetet mellan mannen och kvinnan inom överskådlig tid ska kunna fungera. Tvärt om kan det antas att konflikterna kommer att fortsätta att påverka barnen negativt. Det saknas därmed förutsättningar för fortsatt gemensam vårdnad.

Även om båda parter i hovrätten lagt stor vikt vid den andras fel och brister framstår de enligt domstolen var för sig som genuint engagerade och kärleksfulla föräldrar. Kvinnans agerande i tiden efter domstolarnas umgängesbeslut inger dock vissa betänkligheter, eftersom barnens umgänge med sin pappa kommit att inskränkas och avbrytas. Kvinnan har också lämnat svävande svar på frågor om hur hon konkret ska göra för att främja barnens kontakter med honom. Det finns därför en inte försumbar oro för att kvinnan, om hon tillerkänns vårdnaden, kommer att agera på ett sätt som påverkar kontakterna negativt.

Med hänsyn till den mycket oroliga situation som barnen tidigare befunnit sig i, starkt präglad av föräldrarnas separation och den pågående vårdnadsprocessen, anser hovrätten dock att barnens behov av kontinuitet väger tyngst. Det som anförts om kvinnans förhållningssätt utgör inte så starka skäl att barnen på nytt ska ryckas upp från en tillvaro som relativt nyligen synes ha stabiliserats. Hovrätten understryker dock kvinnans tydliga ansvar som vårdnadshavare att främja barnens relation med sin pappa.