Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

HD: Proportionalitetshänsyn gör att ansökan om förhandsbesked måste prövas

Högsta domstolen anser att det inte är proportionerligt av en kommun att sedan början av 1990-talet fortsätta hävda krav på detaljplaneläggning. Två mål som rör förhandsbesked på samma fastighet ska därför återförvisas till nämnden för prövning i sak med bortseende från kravet på detaljplan.

Det handlar om två mål rörande förhandsbesked på samma fastighet och för samma personer för parhus respektive enbostadshus i Kungsbacka kommun som fått prövningstillstånd i Högsta domstolen. Vi väljer att fokusera på fallet gällande parhusen.

Enligt ett köpeavtal förvärvade ett bolag en fastighet i Kungsbacka kommun, under förutsättningen att kommunen skulle bevilja förhandsbesked. På fastigheten, som ligger utanför detaljplanelagt område, finns det ett enbostadshus och fastighetens areal uppgår till knappt 3 500 kvadratmeter. Den ligger i Kullavik som är en del av ett större område med sammanhållen bebyggelse som i övrigt till största delen är detaljplanelagd.

Byggnadsnämnden i Kungsbacka kommun beslutade i oktober 2017 att avslå bolagets ansökan om förhandsbesked avseende nybyggnad av ett parhus på en del av fastigheten som skulle avstyckas. Byggnadsnämnden ansåg att förändringar i bebyggelsen borde ske i ett sammanhang och därför föregås av detaljplaneläggning.

Länsstyrelsen i Hallands län upphävde beslutet och återförvisade ärendet till nämnden. Länsstyrelsen framhöll att en kommun har med hänvisning till planmonopolet i l kap 2 § plan- och bygglagen, PBL, har stora möjligheter att styra bebyggelseutvecklingen och beslut om markanvändningen i kommunen. Mot bakgrund av domstolspraxis fann dock länsstyrelsen, med hänvisning till proportionalitetsprincipen, att nämnden inte kunde åberopa detaljplanekravet i 4 kap 2 § PBL som skäl för avslag.

Kungsbacka kommun hade under 30 års tid hävdat detaljplanekravet. Mark- och miljödomstolen i Växjö ansåg att det, trots den relativt långa tidsperiod som förflutit från det att en ansökan först prövades, inte förelåg ett sådant missförhållande mellan det allmänna intresset av en planmässig utveckling av området och bolagets intresse av att nu kunna bebygga fastigheten att beslutet stred mot proportionalitetsprincipen. Domstolen fann således att nämnden haft fog för att avslå ansökan med hänvisning till detaljplanekravet.

Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, gjorde en annan bedömning.

Domstolen konstaterade att en kommun, med utgångspunkt i 1 kap. 2 § PBL, har en vidsträckt möjlighet att styra bebyggelseutvecklingen och besluta om markanvändningen i kommunen.

Praxis ger dock stöd för att en kommuns möjlighet att avslå en ansökan om förhandsbesked enbart med hänvisning till detaljplanekravet är begränsad i tid, med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Av rättsfallet NJA 2016 s. 868 framgår att bedömningen av om ett avslag på en ansökan om förhandsbesked strider mot proportionalitetsprincipen ska göras med utgångspunkt i förhållandena vid tiden då prövningen görs och att antalet år som gått sedan kommunen först gjorde gällande detaljplanekravet är en omständighet som är relevant vid den bedömningen.

I detta fall hade bolaget anfört att kommunen hävdat detaljplanekravet i drygt 30 år. Bolaget hänvisade till ett sammanträdesprotokoll från kommunstyrelsen i Kungsbacka kommun. Enligt protokollet, från år 1992, hade stadskansliet i en skrivelse anfört att kommunen flera gånger behandlat planläggning för området och att kommunstyrelsen senast avslog en ansökan i februari 1991.

Nämnden ifrågasatte inte att detaljplanekravet hävdats sedan dess, men gjorde gällande att det inte gått så lång tid att ett upprätthållande av kravet skulle vara oproportionerligt i förhållande till det enskilda intresset.

Att upprätthålla detaljplanekravet i mer än 30 år kunde enligt MÖD, beroende på omständigheterna, vara oförenligt med proportionalitetsprincipen. Under åberopande av detaljplanekravet och det höga bebyggelsetrycket anförde nämnden att det fanns en risk för en prejudicerande verkan om bebyggelsen tilläts, vilket skulle försvåra en rationell planläggning av området.

Det fanns enligt MÖD inte anledning att i och för sig ifrågasätta dessa omständigheter. Vid proportionalitetsbedömningen bör dock omständigheter av detta slag normalt inte vara avgörande, även om styrkan i dem kan ha en påverkan.

Den föreslagna bebyggelsen var av begränsad omfattning och belägen i närhet till liknande bebyggelse. Några specifika behov avseende markanvändningen på den aktuella fastigheten som skulle tillgodoses genom en kommande detaljplan har inte framkommit.

Med hänsyn till det anförda bedömde MÖD att det inte kunde anses proportionerligt att alltjämt hävda krav på detaljplaneläggning av området. Ansökan om förhandsbesked skulle därmed prövas med bortseende från nämndens invändning om detta.

Ett tekniskt råd var skiljaktigt och ville att mark- och miljödomstolens dom ska fastställas.

Högsta domstolen, HD, fastställer nu MÖD:s domslut.

HD konstaterar inledningsvis att det framgår av praxis att det allmänna intresset av detaljplaneläggning ska vägas mot det enskilda intresset av att få ett konkret besked om möjligheten att bygga på en viss fastighet.

Tyngden i intresset av detaljplaneläggning kan variera beroende på typen av befintlig och förväntad bebyggelse samt planläggningen i närområdet. Vid en proportionalitetsbedömning får tidsaspekten avgörande betydelse. Ju längre tid som går, desto tyngre väger den enskildes intresse av att få en prövning. Detta intresse är knutet till fastigheten som sådan och inte till ägaren av densamma. Även tidigare ansökningar från ägare av intilliggande fastigheter kan få betydelse.

Någon bestämd tidsgräns kan dock inte anges. En bedömning måste göras i det enskilda fallet där vad kommunen åberopar som skäl för att upprätthålla behovet av planläggning spelar in.

I det aktuella fallet har detaljplanekravet hävdats sedan i vart fall början av 1990-talet. För bedömningen saknar det betydelse att fastigheten under en del av tiden har haft andra ägare.

Enligt HD leder tidsutdräkten till att fortsatt hänvisning till detaljplanekravet inte kan godtas vid en proportionalitetsavvägning. Några specifika behov gällande markanvändningen som bara kan tillgodoses genom en kommande detaljplan har inte anförts av nämnden och det har inte framkommit att det finns någon konkret plan för detaljplaneläggning. Dessutom är fastigheten belägen i ett område där bebyggelsen huvudsakligen redan är detaljplanelagd.

Sammantaget finner HD att bolagets intresse av att få ett konkret besked om tillåtelse att bygga väger tyngre än det allmänna intresset av detaljplaneläggning. Nämnden har därmed inte haft fog för sitt avslagsbeslut. Målet ska återförvisas till nämnden för prövning med bortseende från invändningen om kravet på detaljplan.

Ladda ner dokument

Namn Storlek Ladda hem

P 4245-21.pdf

200 KB

P 4243-21.pdf

2 MB
Instans
Högsta domstolen
Rättsområden
Entreprenadrätt, Infrastruktur, Kommunalrätt, Plan- och byggnadsfrågor