Ericsson AB ansökte hos Skatterättsnämnden, SRN, om förhandsbesked i fråga gällande avdragsrätt för viss kontorsutrustning.
Bolaget har tagit fram ett erbjudande till sin anställda med innebörden att de anställda, för bolagets räkning, tillåts göra inköp av skrivbord och skrivbordslampa för placering i hemmet.
Erbjudandet är begränsat till ett maxbelopp per anställd samt till vissa utvalda varor som bedöms lämpliga ur ergonomisk synvinkel. De anställda beställer möblerna och uppger hemadressen som leveransadress. Det är även de anställda som faktureras för inköpen och ansvarar för betalningen. För att bolaget ska stå för kostnaden krävs att dess namn anges i samband med beställningen. De anställdas utlägg kompenseras sedan av bolaget.
Bolaget ville veta om det har avdragsrätt för ingående moms enligt 8 kap. 3 § första stycket mervärdesskattelagen, ML, med anledning av inköp som sker med stöd av det beskrivna erbjudandet.
SRN konstaterade att den först måste ta ställning till vem som förvärvar kontorsutrustningen. För att frågan om avdragsrätt ska aktualiseras krävs nämligen att det är bolaget som förvärvar inventarierna.
Nämnden noterade att det är de anställda som beställer möblerna och anger sin hemadress. Det är även de anställda som faktureras för köpen och ansvarar för betalningen. Nämnden ansåg att det därmed är de anställda – i stället för bolaget – som köper inventarierna i det beskrivna upplägget. Transaktionerna mellan de anställda och bolaget innebär inte att de förra i egenskap av beskattningsbara personer överlåter möblerna till bolaget. Någon avdragsrätt förelåg därför inte.
En ledamot var skiljaktig och ansåg att avdragsrätt förelåg eftersom inköpen skulle ses som utlägg för arbetsgivarens räkning snarare än kostnadsersättning.
Förhandsbeskedet överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, som väljer att gå på bolagets linje.
Enligt 8 kap. 3 § första stycket ML får den som bedriver skattepliktig verksamhet göra avdrag för den ingående skatt som hänför sig till förvärv i verksamheten. Bestämmelsen har sin motsvarighet i mervärdesskattedirektivet, där det bland annat anges att avdrag får göras för ”varor som har levererats” till bolaget av en annan beskattningsbar person.
Med leverans av varor avses enligt direktivet överföring av rätten att såsom ägare förfoga över materiella tillgångar. EU-domstolen har i sin praxis flera gånger behandlat frågan. Där framgår att uttrycket inte tar sikte på en äganderättsövergång i de former som förskrivs i den tillämpliga nationella rätten. Begreppet ska i stället förstås som transaktioner avseende överföringar av egendom från en part till en annan, som ger mottagaren faktiskt befogenhet att förfoga över egendomen.
Enligt momslagstiftningen i Storbritannien hade en arbetsgivare rätt att göra avdrag för ingående moms på motorbränsle som betalades av och levererades till de anställda när arbetsgivaren ersatte dem för kostnaden. EU-domstolen prövade den brittiska regleringens förenlighet med direktivet i avgörandet kommissionen mot Förenade kungariket, C-33/03. I domen ansågs avdragsrätten oförenlig med direktivet eftersom regleringen inte säkerställde att avdrag endast medgavs för bränsle som faktiskt användes i arbetsgivarens verksamhet. I avgörandet uttalande EU-domstolen att anställda inom ramen för anställningen vanligtvis agerar för arbetsgivarens räkning.
Det sistnämnda uttalandet tolkar HFD som att det inte är uteslutet att ett bolag ska medges avdragsrätt även om det är en anställd som gör ett inköp.
Av de lämnade förutsättningarna i det aktuella fallet framgår bland annat att Ericsson endast ersätter de anställdas inköp i de fall då kontorsutrustningen faktiskt används i bolagets verksamhet. Enligt HFD får de anställda på Ericsson därför anses agera för arbetsgivarens räkning när de köper kontorsutrustning för att den ska användas i bolagets verksamhet.
Av det sagda följer alltså att det rör sig om förvärv i bolagets verksamhet enligt 8 kap. 3 § första stycket ML.
Enligt 8 kap. 9 § första stycket 1 ML får avdrag som huvudregel inte göras för ingående skatt som hänför sig till stadigvarande bostad. SRN har inte prövat om bestämmelsens avdragsförbud träffar det beskrivna upplägget. Målet ska därför återförvisas dit för prövning av detta.