Skatteverket slog fast att 73-åringen under beskattningsåret 2016 varit obegränsat skattskyldig i Sverige och att han därmed ska beskattas i Sverige för alla sina inkomster från Sverige och från utlandet.
Mannen uppger att han och hans hustru lämnade Sverige för varmare breddgrader i början av 2007. Sedan 2010 är de bosatta på Algarvekusten i Portugal och han har sedan dess deklarerat alla sina inkomster där. Han bestrider att han skulle ha stadigvarande vistats i Sverige under år 2016. Under 2016 vistades han 118 dagar i Sverige inklusive resdagar.
Skatteverkets utredning visar att dock att 73-åringens vistelser i Sverige har varit frekventa och regelbundet återkommande över tid. Vistelserna har inte enbart förlagts till sommar, jul och nyår. Förhållandena avser en sådan situation som i rättspraxis har bedömts som en stadigvarande vistelse i Sverige. Avbrotten för vistelser utomlands är att anse som tillfälliga avbrott i en stadigvarande vistelse i Sverige.
Skatteverket har upprättat en sammanställning över dagarna då 73-åringen använt sitt kreditkort, gjort bankomatuttag eller påförts trängselskatt i Sverige. Kortare perioder med mellanliggande dagar utan transaktioner har inkluderats i perioderna.
Förvaltningsrätten i Stockholm, vars bedömning delas av Kammarrätten i Stockholm, konstaterade inledningsvis att som stadigvarande vistelse räknas i princip en sammanhängande tidsperiod i landet om sex månader eller mer (prop. 2004/05:19 s. 30). Tillfälliga avbrott i vistelsen saknar betydelse vid denna beräkning (RÅ 1997 ref. 25).
Om vistelsen i Sverige understiger sex månader ska bedömningen göras med utgångspunkt i vistelsens längd, omfattning och regelbundenhet. En person som under ett år tillbringat färre dagar i Sverige än utomlands kan därför i vissa fall ändå anses ha vistats stadigvarande här (RÅ 2008 ref. 16 RÅ 2008 ref. 56, RÅ 2008 not. 166, HFD 2018 ref. 30 samt Högsta Förvaltningsdomstolens två domar den 30 oktober 2019 i mål nr 236-19 och 2659-19). Anledningen till en vistelse i Sverige saknar betydelse (se a.a. prop. och däri angivna rättsfall).
Förvaltningsrätten bedömede att det genom Skatteverkets utredning i form av bland annat kontoutdrag och sammanställningar över transaktioner är sannolikt att 73-åringen vistats i Sverige i den omfattning som Skatteverket gjort gällande. Även om full klarhet inte råder om exakt vilka dagar mannen vistats i Sverige visar utredningen att det under 2015 är fråga om en vistelse under våren, fem månader över sommaren och en månad över jul och nyår. Under 2016 är det fråga om en vistelse under våren, fyra månader över sommaren samt en månad över julhelgerna.
Den av 73-åringen upprättade sammanställningen visar, förutom hans transaktioner i Portugal, även att han har haft längre perioder utan transaktioner i Portugal och att dessa sammanfaller med de perioder då han enligt Skatteverkets utredning ska ha vistats i Sverige. Hans invändningar och den utredning han har lagt fram föranleder inte skäl för att anse att han skulle ha vistats i Sverige i mindre omfattning än vad som framgår av Skatteverkets utredning.
Med beaktande av vad som framkommit om regelbundenheten av mannens vistelser i Sverige samt vistelsernas omfattning och längd finns grund för att anse att han har stadigvarande vistats i Sverige år 2016. 73-åringen är således obegränsat skattskyldig i Sverige.
När det gäller skatteavtalet mellan Sverige och Portugal menade förvaltningsrätten att det förvisso inte framkommit skäl att ifrågasätta att han har etablerat sig i Portugal och varit mycket aktiv i sociala sammanhang, men förvaltningsrätten ansågr inte att dessa omständigheter utgör en lika stark och långsiktig anknytningsfaktor till Portugal som familjen är till Sverige.
Utredningen i målet visar därmed att 73-åringen har haft starkare personliga och ekonomiska förbindelser med Sverige än med Portugal, och att han därför har haft sitt centrum för levnadsintressen här. Han har därmed enligt skatteavtalet haft sin hemvist i Sverige. Den svenska beskattningsrätten begränsas därför inte av skatteavtalet mellan Sverige och Portugal.
Kammarrätten gör alltså samma bedömning.