Änkan efter den ryske dirigenten Jevgenij Svetlanov avled den 18 september 2019 i Moskva. I två testamenten daterade den 23 juni 2004 och den 10 oktober 2005 testamenterade hon bland annat all fast och lös egendom som fanns i Sverige till en kvinna skriven i Paris.
Vid sin död ägde änkan två fastigheter på Dalarö. Ett ryskt arvskifte efter änkan ägde rum den 10 mars 2020 varvid Paris-kvinnan tillskiftades fastigheterna.
Den 13 oktober 2020 beviljades en svensk kvinna lagfart på fastigheterna. Lantmäteriet grundade sitt beslut dels på ett gåvobrev daterat den 29 augusti 2019 enligt vilket änkan överlät fastigheterna till svenskan, dels ett civilståndsintyg daterat den 11 oktober 2020 där en person intygade att hon var systerdotter till änkan.
Sedan testamentstagaren överklagat beslutet och Lantmäteriet i yttrande anfört att de omständigheter som framkommit innebar att lagfart inte borde ha beviljats beslutade Södertörns tingsrätt den 17 december 2020 att undanröja Lantmäteriets beslut och återförvisa ärendet dit för erforderlig handläggning.
Södertörns tingsrätt konstaterar inledningsvis att Högsta domstolen i olika sammanhang prövat frågan om bevisbördans placering vid invändningar om förfalskade namnteckningar. I NJA 1976 s. 667 la Högsta domstolen bevisbördan på den part som påstod att en namnteckning var äkta. Att bevisbördan enligt huvudregeln ska placeras på det sättet har bekräftats i senare rättspraxis (se NJA 1992 s. 263, RH 2013:16 och RH 2014:27).
För att en giltig överlåtelse av fast egendom genom gåva ska föreligga måste gåvobrevet vara undertecknat av givaren. Om detta krav inte har iakttagits är överlåtelsen ogiltig (4 kap. 1 § och 29 § jordabalken). Tingsrätten frångår inte huvudregeln och lägger bevisbördan för gåvobrevets giltighet på den påstådda gåvotagaren.
Tingsrätten framhåller att redan den omständigheten att det står ”Svetlanov” istället för den rätta formen ”Svetlanova” i gåvobrevet sammantaget med att det är skrivet på svenska, ett språk som änkan inte behärskade, talar för att det inte är hon som skrivit under det. Ingenting tyder på att det skulle finnas någon rysk version av gåvobrevet och inte heller att änkan skulle fått hjälp av någon som behärskar både ryska och svenska att skriva det, ”något som förefaller lite anmärkningsvärt när hon skulle skänka bort fastigheter värda 12-15 miljoner kronor till en relativt ytlig bekant”.
Ingen av änkans nära vänner har sagt sig känna till något om den påstådda gåvotagaren eller gåvobrevet. Med tanke på att änkan hade regelbunden kontakt med dessa vänner fram till sin död och måste ha ägnat en hel del tid åt att planera resan till Stockholm, författa ett gåvobrev på svenska och få det underskrivet av två vittnen i Sverige samt även försäkra sig om att den svenska kvinnan fanns på plats i Stockholm för att kunna ta emot det, är det, menar rätten, ”oerhört märkligt att ingen skulle fått veta något om dessa planer om de verkligen existerat”.
Mot bakgrund av att änkan i princip var oförmögen att röra sig efter sin stroke och vårdades i hemmet var det ju inte heller möjligt för henne att klara av en resa till Sverige utan hjälp från utomstående.
Till detta kommer det faktum att änkan saknade giltigt pass efter år 2018. Detta sammantaget med att det inte utfärdades något visum till henne under augusti 2019 visar att hon omöjligt kan ha befunnit sig i Stockholm den 29 augusti 2019. Redan detta räcker för att svenskan inte lyckats göra det övervägande sannolikt att änkan undertecknat gåvobrevet. Käromålet ska därför bifallas.
Svenskan måste nu betala motpartens rättegångskostnader på 677-090 kronor varav en stor del belöper på frågan om bevisbördans placering och översättning av ryska handlingar.