Mercedes-Benz Finans Sverige AB är ett helägt dotterbolag till Mercedes-Benz Danmark A/S och ingår i Daimlerkoncernen.
Det svenska bolaget sysslar med framför allt tre huvudfinansieringstyper för de bilar som säljs genom auktoriserade återförsäljare – avbetalningsavtal, finansiella leasingavtal och operationella leasingavtal.
Efter att Skatteverket genomförde en granskning av bolagets redovisning av ingående moms under 2016 beslutade verket att minska bolagets momsavdrag med cirka 1,5 miljoner kronor avseende gemensamma kostnader. Myndigheten påförde även bolaget skattetillägg.
Bolaget överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Malmö och begärde att det skulle medges avdraget för den ingående momsen.
Bolaget anförde att det bedrev så kallad ”blandad verksamhet” vilket innebär att det både görs skattepliktiga och undantagna omsättningar i en ekonomisk verksamhet.
På grund av detta ansåg bolaget bland annat att avdragsrätten i första hand skulle bestämmas genom att använda en fördelningsgrund som utgår från bolagets bruttoomsättning i linje med momsskattedirektivet artikel 174.1. Den beräkningsmetoden skulle enligt bolaget garantera mer rättvisande resultat vid beräkningen av avdragsrätten än den justerade omsättningsmetod enligt artikel 173.2 c som Skatteverket hade använt.
Det var alltså tvistigt hur den avdragsgilla delen av bolagets ingående moms för gemensamma kostnader skulle fastställas.
Förvaltningsrätten framhöll att bestämmelserna i mervärdesskattelagen, så långt det är möjligt, ska tolkas så att de stämmer överens med de unionsrättsliga reglerna om moms och i ljuset av EU-domstolens praxis.
Förvaltningsrätten ansåg att en fördelningsgrund som inte beaktar den faktiska användningen av de allmänna omkostnaderna för skattepliktiga transaktioner inte kunde anses oskälig.
Att inköp och försäljning av objekten i fråga – såsom Skatteverket framhåller – inte i sig skapar någon intäkt för bolaget förändrade inte domstolens bedömning ”eftersom rätten till avdrag inte får göras beroende av resultatet av den beskattningsbara personens ekonomiska verksamhet” (jfr EU-domstolens mål C-153/17, Volkswagen Financial Services, punkterna 44–46). En sådan fördelningsgrund skulle dessutom stå i strid med principen om skatteneutralitet, framhåll domstolen.
Sammanfattningsvis ansågs därför att den av bolaget tillämpade fördelningsgrunden skulle godtas. Förvaltningsrätten medgav således det begärda avdraget för ingående moms enligt förstahandsyrkandet.
Skatteverket överklagade domen till Kammarrätten i Göteborg som nu bifaller överklagandet och nekar Mercedes-Benz avdrag för den ingående momsen.
Vad gäller Volkswagen-målet påpekar kammarrätten att omständigheterna i det målet var speciella på så sätt att om företagets omsättning i motorfordon räknades bort, medförde detta att den ingående skatten på gemensamma inköp inte alls beaktades – trots att det ostridigt fanns skattepliktiga transaktioner i verksamheten.
Domstolen noterar vidare att bolagets nettoomsättning i fallet visserligen utgörs av bland annat ränteintäkter som är undantagna från skatteplikt, men även, och till största delen, av skattepliktiga leasing- och konsignationsavgifter.
”Det finns därmed i bolagets fall inte samma risk för att en nettoberäkning av den avdragsgilla andelen skulle leda till att bolaget nekas avdrag för kostnader som i och för sig är hänförliga till skattepliktiga transaktioner”, anser domstolen.
Mot bakgrund av bland annat detta anser kammarrätten att den fördelning av den avdragsgilla andelen ingående moms som Skatteverket har föreslagit – vilken uppgår till närmare 67 procent – ger ett mer exakt resultat än den som bolaget har gjort.
Skatteverket anses därmed ha uppfyllt sin bevisbörda och överklagandet bifalls i den delen. Emellertid visar inte utredningen att Mercedes-Benz har lämnat en oriktig uppgift i den aktuella inkomstdeklarationen, varför förvaltningsrättens dom avseende att upphäva skattetillägget fastställs.