En 19-årig man åtalades, erkände och dömdes vid Solna tingsrätt för narkotikabrott efter att ha köpt och innehaft nästan 15 gram cannabis, 25 tabletter Tramadol och 8 tabletter MDMA.

Beträffande påföljden noterade rätten att mannen var 18 år vid tillfället, att han tre gånger tidigare under 2020 dömts för narkotikabrott samt att han sedan i slutet av maj 2020 bodde på ett ungdomshem.

Även om brottets art och 19-åringens återfall i narkotikabrottslighet talade för en fängelsepåföljd, ansåg rätten att mannens ungdom och personliga förhållanden talade starkare för en icke frihetsberövande påföljd. 19-åringen dömdes därför till skyddstillsyn.

19-åringen överklagade domen till Svea hovrätt och yrkade att påföljden skulle lindras för honom.

Mer specifikt önskade mannen att rätten skulle döma till ett kort fängelsestraff, eftersom han menade att ”fängelse skulle vara en lindrigare påföljd för honom än skyddstillsyn”.

Hovrätten noterar dock att det är en grundläggande princip att hovrätten – när den tilltalade överklagar – inte får döma till en svårare eller mer ingripande brottspåföljd än den som tingsrätten dömt till. Denna princip framgår i rättegångsbalken, RB, kap 51 § 25 första stycket.

Av brottsbalken kap 30 § 1 första stycket framgår dessutom uttryckligen att fängelse är en svårare påföljd än skyddstillsyn.

Hovrätten skriver härom att det ”inte bör överlämnas åt den tilltalade att avgöra saken utifrån vilken påföljd som han eller hon uppfattar som svårast.” Det är avgörande är i stället vad en tilltalad typiskt sett kan antas anse.

Med andra ord saknas det rättsliga förutsättningar att bestämma påföljden till fängelse för 19-åringen. Tingsrättens dom fastställs därför.