En man väckte talan år 2020 mot Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag (LÖF) och yrkade att LÖF skulle betala patientskadeersättning för ett antal skador som hade orsakats under år 2002 på grund av felaktig vård, behandling och diagnostisering. LÖF menade att ersättningskravet var preskriberat, och tingsrätten beslutade att frågan om preskribering skulle prövas genom mellandom.

Mannen anför att den preskriptionsfrist om tio år som framgår av 23 § patientskadelagen (1996:799) i lagens lydelse före 1 januari 2015, börjar att löpa den tidpunkt då den skadelidande får kännedom om skadan samt det faktum att skadan kan vara ersättningsgill. Mannen menar att detta i majoriteten av fallen innebär att preskriptionsfristen börjar löpa samma dag som skadan skedde, men i det fall att skadan eller det faktum att den orsakats av vården inte visar sig förrän vid ett senare tillfälle, inte börja löpa förrän dessa omständigheter framkommit.

Skadan som var aktuell i detta fall var inte konstaterbar år 2002, utan indikerades år 2015 genom ett skriftligt utlåtande från en specialistläkare, och bekräftades senare av en överläkare. Vidare anför mannen att det är viktigare för en skadelidande att få ersättning för följder av skador som visat sig efter lång tid, än för LÖF att få skadan reglerad inom kort, och att det måste göras en intresseavvägning.

LÖF menar att den preskriptionstid som framgår av 23 § patientskadelagen, i lydelsen före år 2015, är en yttersta tidsgräns som räknas från tidpunkten för åtgärden som orsakade skadan, och att detta också framgår av förarbetena. Mot bakgrund av detta anser LÖF att kraven är preskriberade.

Stockholms tingsrätt inleder med att konstatera att 23 § i dess lydelse före den 1 januari år 2015 är tillämplig på kravet och att man, om man vill ha ersättning för patientskador enligt denna lag, måste väcka talan inom tre år från det att man fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från den tidpunkt då skadan orsakades.

Domstolen anför vidare att det i förhållande till tioårsfristen saknas betydelse när den skadelidande fick kännedom om den eventuella rätten till patientskadeersättning, och att tioårsfristen från det att skadan inträffade är en yttersta preskriptionstid. Eftersom skadorna uppstått 2002 i detta fall inträffade den yttersta preskriptionsgränsen under år 2012. Mot bakgrund av detta konstaterar tingsrätten att mannens ersättningskrav mot LÖF för patientskada är preskriberat.