En 16-årig pojke anmälde två poliser till Justitieombudsmannen, JO, med anledning av ett ingripande som poliserna hade gjort mot honom i början av maj 2019.

Pojken berättade att han varit ute med ett par kompisar när en polisbil närmat sig. Eftersom hans vänner hade börjat springa hade han också gjort det, men slutat ganska snart då han inte hade någon anledning att springa.

Två poliser steg ur polisbilen och frågade varför han var så andfådd och hade röda ögon. Pojken hade då förklarat att det berodde på att han sprungit och att han var pollenallergiker. En av poliserna hade höjt rösten och sagt att han skulle följa med till polisstationen. Väl där hade poliserna sagt åt honom att klä av sig naken så att han skulle kunna visiteras. Därefter gjorde poliserna en invärtes undersökning vilket pojken hade upplevt som både obehagligt och kränkande.

Den 16-årige pojken menade att det inte varit proportionerligt att genomföra en så ingripande undersökning av honom. Han anmärkte också på att polisen inte berättat om varför han togs med till stationen och att han inte fått kontakta sina föräldrar och en försvarare trots att han bett om detta.

I sitt yttrande till JO framhöll Polismyndigheten att inget i utredningen talade för att polismännen vidtagit en invärtes undersökning av pojkens kropp. Det var emellertid en brist att kroppsbesiktningen inte hade beslutats om eller dokumenterats, medgav myndigheten, men att bedömde samtidigt att åtgärden ändå varit inom ramen för en ändamålsenlig och proportionerlig kroppsbesiktning.

JO konstaterar inledningsvis att ord står mot ord beträffande flera av pojkens påståenden, bland annat om våld, att han inte fick kontakta en försvarare och att det genomfördes en invärtes undersökning av hans kropp. Mot bakgrund av detta uttalar sig JO inte i dessa frågor.

Beträffande misstanken mot pojken framgår av polisanmälan att pojken sprungit från polisen, att han upplevde som ”väldigt slö” och hade rödsprängda ögon. JO anser inte att polisen utifrån dessa omständigheter haft fog för att anse att pojken var skäligen misstänkt för narkotikabrott, särskilt inte genom ett innehav av narkotika.

Först i samband med JO:s granskning redovisade de aktuella poliserna de ytterligare omständigheterna att det förekommit narkotikahantering på platsen. Det är oacceptabelt att omständigheter som läggs till grund för en tvångsåtgärd preciseras först efter att JO inlett en utredning, skriver JO. Med beaktande av bedömningsutrymmet som finns i denna typ av frågor saknas det dock anledning att kritisera Polismyndigheten för polisernas bedömning att brottsmisstanken mot pojken i sig kunde ligga till grund för att genomföra en kroppsvisitation eller -besiktning.

Väl på polisstationen har syftet, enligt poliserna, varit att leta efter narkotika i de kläder som pojken bar på sig. JO noterar att en kroppsvisitation för det ändamålet i och för sig är godtagbar.

Undersökningen genomfördes dock på ett sätt att pojken under en kortare tid fick stå naken inför poliserna samt att undersökningen gick längre än vad som var nödvändigt för syftet med åtgärden. Det rörde sig alltså om en kroppsbesiktning och inte en kroppsvisitation, bedömer JO.

Även om undersökningsledaren lämnat beslut om en sådan besiktning, rörde beslutet lämnande av blod- eller urinprov. Den tvångsåtgärd som genomfördes var alltså mer ingripande än vad poliserna fått beslut om, vilket ”naturligtvis inte är godtagbart”, anser JO.

Sammanfattningsvis kritiserar Justitieombudsmannen Polismyndigheter för hur undersökningen av pojken genomfördes samt för de brister i dokumentationen som präglade handläggningen.