Byggnadsnämnden i Kungsbacka kommun beslutade i oktober 2017 att avslå Derome Hus AB:s ansökan om förhandsbesked för parhus på fastigheten Kyvik 5:295 med stöd av kommunens översiktsplan, 9 kap 31 §, plan- och bygglagen (2010:900), PBL, med hänvisning till l kap 2 § PBL, 2 kap PBL och 4 kap. 2 § PBL.
Kommunen tryckte på att fastigheten har redan en bostad därvid kan det enskilda behovet av att ha ytterligare två bostäder inte anses överstiga behovet av att ta hänsyn till de allmänna intressenas behov av att hushålla med marken och hantera ny exploatering genom upprättande av detaljplan. En avvägning mellan enskilda och allmänna intressen har därmed gjorts. De föreslagna lokaliseringarna ligger strax utanför detaljplanerat område men inom sådan sammanhållen bebyggelse där förändring bör ske i ett sammanhang.
Länsstyrelsen i Halland framhöll att en kommun har med hänvisning till planmonopolet i l kap 2 § PBL stora möjligheter att styra bebyggelseutvecklingen och beslut om markanvändningen i kommunen. Mot bakgrund av domstolspraxis fann dock länsstyrelsen, med hänvisning till proportionalitetsprincipen, att nämnden inte kunde åberopa detaljplanekravet i 4 kap 2 § PBL som skäl för avslag.
Länsstyrelsen bedömde att nämnden inte tillräckligt tydligt redogjort för hur den har kommit till slutsatsen att åtgärden inte uppfyller kraven i 2 kap PBL. Nämndens beslut skulle följaktligen upphävas och ärendet återförvisas till kommunen för vidare handläggning.
Kungsbacka kommun hade under 30 års tid hävdat detaljplanekravet. Mark- och miljödomstolen i Växjö ansåg att det, trots den relativt långa tidsperiod som förflutit från det att en ansökan först prövades, inte föreligger ett sådant missförhållande mellan det allmänna intresset av en planmässig utveckling av området och Derome Hus AB:s intresse av att nu kunna bebygga fastigheten att beslutet strider mot proportionalitetsprincipen. Domstolen fann således att nämnden även haft fog för att avslå ansökan med hänvisning till detaljplanekravet.
Mark- och miljööverdomstolen som gör en annan bedömning konstaterar först att en kommun har, med utgångspunkt i 1 kap. 2 § PBL, en vidsträckt möjlighet att styra bebyggelseutvecklingen och besluta om markanvändningen i kommunen.
Praxis ger dock stöd för att en kommuns möjlighet att avslå en ansökan om förhandsbesked enbart med hänvisning till detaljplanekravet är begränsad i tid, med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Av rättsfallet NJA 2016 s. 868 framgår att bedömningen av om ett avslag på en ansökan om förhandsbesked strider mot proportionalitetsprincipen ska göras med utgångspunkt från förhållandena vid tiden då prövningen görs och att antalet år som gått sedan kommunen först gjorde gällande detaljplanekravet är en mständighet som är relevant vid den bedömningen.
Kommunen hade hänvisat till detaljplanekravet under en tid om ca tio år. Högsta domstolen ansåg inte att förhållandena var sådana att avslaget stred mot proportionalitetsprincipen. I rättsfallet RÅ 2010 ref. 90 blev utgången den motsatta. Fallet gällde ett förhandsbesked för ett enbostadshus och kommunen hade hävdat att området måste detaljplaneläggas sedan 1960-talet. Förhållandena var sådana att det ansågs strida mot kravet på proportionalitet. (Se även Mark- och miljööverdomstolens dom den 5 februari 2015 i mål nr P 4327-14.)
I detta fall har bolaget anfört att kommunen hävdat detaljplanekravet i drygt 30 år. Bolaget har hänvisat till ett sammanträdesprotokoll från kommunstyrelsen i Kungsbacka kommun. Enligt protokollet, som är daterat den 26 augusti 1992, hade stadskansliet i en skrivelse anfört att kommunen flera gånger behandlat planläggning för området och att kommunstyrelsen senast avslog en ansökan den 27 februari 1991.
Nämnden har inte ifrågasatt att detaljplanekravet hävdats sedan dess, men gjort gällande att det inte gått så lång tid att ett upprätthållande av kravet skulle vara oproportionerligt i förhållande till det enskilda intresset.
Att upprätthålla detaljplanekravet i mer än 30 år kan enligt Mark- och miljööverdomstolen, beroende på omständigheterna, vara oförenligt med proportionalitetsprincipen. Under åberopande av detaljplanekravet och det höga bebyggelsetrycket har nämnden anfört att det finns en risk för en prejudicerande verkan om bebyggelsen tillåts, vilket succesivt kan leda till en förändrad bebyggelsestruktur, eftersom andra fastighetsägare sannolikt önskar vidta liknande åtgärder. Detta, menar kommunen, försvårar en rationell planläggning av området.
Det finns enligt Mark- och miljööverdomstolen inte anledning att i och för sig ifrågasätta dessa omständigheter, som också motiverar behovet av att detaljplanelägga området. Vid proportionalitetsbedömningen bör dock omständigheter av detta slag normalt inte vara avgörande, även om styrkan i dem kan ha en påverkan.
Den föreslagna bebyggelsen är av begränsad omfattning och belägen i närhet till liknande bebyggelse. Några specifika behov avseende markanvändningen på den aktuella fastigheten som skulle tillgodoses genom en kommande detaljplan har inte framkommit.
Med hänsyn till det anförda bedömer Mark- och miljööverdomstolen att det inte kan anses proportionerligt att alltjämt hävda krav på detaljplaneläggning av området. Ansökan om förhandsbesked ska därmed prövas med bortseende från nämndens invändning om detta.
Mark- och miljödomstolens dom ska ändras och nämndens beslut undanröjas samt målet återförvisas till nämnden för fortsatt handläggning.
Domstolen anser att det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar målet. Mark- och miljööverdomstolen tillåter därför med stöd av 5 kap. 5 § lagen (2010:291) om mark- och miljödomstolar att domen överklagas dit.
Ett tekniskt råd är skiljaktigt och vill att mark- och miljödomstolens dom ska fastställas.