Den ryske oligarken Oleg Deripaska är aktieägare i det internationella aktiebolaget (international joint stock company) En+ Group Limited, ett holdingbolag registrerat i det administrativa distriktet i regionen Kaliningrad i Ryssland. Bolaget utövar ett kontrollerat ägande över det internationella aktiebolaget OK Rusal, ett bolag registrerat i det administrativa distriktet i regionen Kaliningrad. Vid tiden för skiljeförfarandet ägde En+ 100 % av aktierna i CEAC Holdings Limited, ett bolag registrerat på Cypern.
Talan inför skiljenämnden gällde en tvist om vissa åtgärder som Montenegro, enligt Oleg Deripaska, hade vidtagit och som fråntagit honom mångmiljardvärdet på hans investering genom de ovan nämnda bolagen i aluminiumsmältverket Kombinat Aluminijuma Podgorica A. D. och bauxitgruvan Rudnici Boksita A.D. Nikšić samt viss tillhörande infrastruktur. De åtgärder som Oleg Deripaska påstod att Montenegro hade utfört bestod huvudsakligen i att ha skapat ogynnsamma förutsättningar för aluminiumsmältverket och bauxitgruvan efter att de privatiserats.
Under åberopande av den bilaterala traktaten mellan Ryska Federationens regering och Förbundsrepubliken Jugoslaviens federala regering angående främjande av skydd för investeringar från den 11 oktober 1995, som trädde i kraft den 19 juli 1996, (FRYRysslan BIT:en) påkallade Oleg Deripaska skiljeförfarande och yrkade att Montenegro skulle förplikta att betala skadestånd till honom. Grunden för hans talan var att Montenegro hade brutit mot sina skyldigheter enligt artiklarna 3 (1) och 4 i FRY-Ryssland BIT:en att tillerkänna honom en skälig och rättvis behandling av hans investeringar och kompensera honom för expropriation.
Den 15 oktober 2019 meddelade skiljenämnden slutlig dom i målet (PCA Case No. 201707). Skiljenämnden avvisade Oleg Deripaskas talan på grund av bristande behörighet. Skiljenämnden fann att FRY-Ryssland BIT:en inte var bindande mellan Montenegro och Ryssland, att skiljenämnden därmed saknade jurisdiktion över kärandens talan, tillerkände Montenegro rättegångskostnader i skiljeförfarandet samt avvisade vissa andra krav från Oleg Deripaska.
Oleg Deripaska yrkade att hovrätten ska ändra skiljedomen genom att upphäva den i dess helhet.
Den avgörande frågan för skiljenämndens behörighet att över huvud taget befatta sig med tvisten är om FRY-Ryssland BIT:en är bindande mellan Montenegro och Ryssland. Skiljenämnden konstaterat är det ostridigt mellan parterna att det inte finns något bilateralt investeringsavtal som har förhandlats, signerats och ratificerats mellan Ryssland och Montenegro efter Montenegros självständighetsdeklaration från Statsunionen i juni 2006 (skiljedomen punkten 269). Parterna är också överens om att FRY-Ryssland BIT:en – efter ombildningen av FRY till Statsunionen år 2003 – i och för sig var bindande mellan Statsunionen och Ryssland. Frågan som uppkommer i målet är om FRY-Ryssland BIT:en förblev, alternativt blev, bindande för Montenegro i samband med eller efter det att Montenegro utträdde ur Statsunionen genom självständighetsbeslutet och självständighetsdeklarationen. För att kunna besvara den frågan finns det anledning att slå fast några allmänna rättsliga utgångspunkter vad gäller statssuccession och traktaträtt.
Oleg Deripaska har i hovrätten åberopat tre huvudsakliga grunder till stöd för skiljenämndens behörighet. För det första har han gjort gällande att det råder en presumtion om traktatskontinuitet i relationen mellan Montenegro och Ryssland som inneburit att FRY-Ryssland BIT:en är bindande mellan staterna. För det andra har han gjort gällande att en succession har skett till FRY-Ryssland BIT:en genom överenskommelse mellan Montenegr och Ryssland. För det tredje har han som grund för talan åberopat att Montenegro till följd av sitt agerande har förlorat rätten att invända att FRY-Ryssland BIT:en inte skulle vara gällande mellan Montenegro och Ryssland. Hovrätten väljer att pröva grunderna i den ordning som de har förts fram av Oleg Deripaska.
Svea hovrätt kan, i linje med de överväganden som skiljenämnden gjort, konstatera att det inte finns tillräckligt stöd för en internationell sedvanerättslig princip om automatisk succession till bilaterala investeringsavtal. Det kan här särskilt lyftas fram att även professor Malcolm Shaw – som i sina rättsutlåtanden avgivna i hovrätten velat nyansera bilden av hur principen om tabula rasa tillämpas avseende bilaterala traktater vid statssuccession – dragit slutsatsen att det i dagsläget inte finns någon tydlig internationell sedvanerättslig regel om automatisk succession till bilaterala traktater, även om han noterar att en förändring kan vara på gång.
Hovrättens slutsats är att det inte finns tillräckligt stöd för att det skulle finnas en internationell sedvanerättslig presumtionsregel om traktatskontinuitet. Inte heller i övrigt finns stöd för att en motsvarande presumtionsregel skulle gälla mellan Montenegro och Ryssland. Oleg Deripaskas talan kan således inte bifallas på den grunden att FRY-Ryssland BIT:en är gällande mellan Montenegro och Ryssland till följd av en sådan presumtion. De omständigheter som Oleg Deripaska har fört fram till stöd för en presumtionsregel om traktatskontinuitet prövas nedan inom ramen för hans åberopande av att det har träffats en överenskommelse mellan Montenegro och Ryssland.
Det är Oleg Deripaska som har bevisbördan för att skiljemännen är behöriga att pröva tvisten. Därigenom åvilar det honom att bevisa de konkreta omständigheter som han har gjort gällande medför behörighet; i detta fall att det har träffats en överenskommelse som innebär att FRY-Ryssland BIT:en är gällande mellan Montenegro och Ryssland. Parterna är överens om att en sådan överenskommelse kan träffas mellan stater, såväl uttryckligen som genom tysta överenskommelser eller konkludent handlande.
När det gäller att kunna slå fast huruvida ett folkrättsligt avtal har träffats mellan två stater bedömer hovrätten att något lägre beviskrav inte kan accepteras än att den som gör gällande att en överenskommelse har träffats har att visa detta förhållande. Såväl varje enskild stats suveränitet som behovet av klara och tydliga förutsättningar för det internationella samspelet kräver att beviskravet för att ett folkrättsligt bindande avtal träffats mellan stater inte sätts för lågt.
Hovrätten anser att det saknas stöd i den internationella sedvanerätten för att kunna slå fast att succession till FRY Ryssland BIT:en skett genom Montenegros ensidiga deklarationer och uttalanden på det sätt som Oleg Deripaska gjort gällande. Oleg Deripaskas talan kan således inte bifallas på den grunden att FRY-Ryssland BIT:en är gällande mellan Montenegro och
Ryssland till följd av Montenegros ensidiga deklarationer.
Frågan är då om en överenskommelse om succession skett genom utväxling av diplomatiska noter med Ryssland. Sammanfattningsvis finner hovrätten här att den utredning som Oleg Deripaska åberopat i denna del inte visar att en överenskommelse om allmän traktatssuccession, innefattande FRY-Ryssland BIT:en, slutits mellan Montenegro och Ryssland genom den diplomatiska notväxlingen sommaren 2006.
Hovrätten finner vidare i likhet med skiljenämnden att det fåtal exempel på tillämpning av bilaterala traktat mellan Montenegro och Ryssland som lagts fram inte kan tas till intäkt för att det skett en allmän traktatssuccession avseende samtliga bilaterala avtal som varit gällande mellan Statsunionen och Ryssland. Utredningen visar således inte att det genom konkludent handlande eller tysta överenskommelser träffats en successionsöverenskommelse på det sätt som Oleg Deripaska har gjort gällande.
Sammantaget finner hovrätten att den nu nämnda utredningen – i förening med den övriga utredning som åberopats – inte medför att Oleg Deripaska förmått visa att FRY-Ryssland BIT:en är gällande mellan Montenegro och Ryssland.
Oleg Deripaska har gjort gällande att Montenegro genom sitt agerande givit Ryssland uppfattningen att alla avtal och traktater som har ingåtts med Ryssland skulle fortsätta vara giltiga, att Ryssland har accepterat och lojalt inrättat sig efter detta och att Montenegro därför bör vara prekluderad att framföra en invändning om FRY Ryssland BIT:ens ogiltighet enligt principen om estoppel.
Med hänsyn till de bedömningar som hovrätten har gjort ovan har Oleg Deripaska inte heller förmått visa att Montenegro genom sitt agerande givit Ryssland uppfattningen att alla avtal och traktater som har ingåtts med Ryssland skulle fortsätta vara giltiga. Redan av detta skäl saknas förutsättningar att tillämpa någon princip om estoppel.
Hovrätten gör således inte någon annan bedömning i behörighetsfrågan än den som skiljenämnden har gjort. Skiljedomen ska alltså inte ändras. Oleg Deripaskas käromål ska därför ogillas.
Oleg Deripaska måste nu betala motpartens rättegångskostnader på över sex miljoner kronor.
Hovrätten anser att målet rymmer frågor där det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att ett överklagande prövas av Högsta domstolen. Hovrätten tillåter därför att domen överklagas (43 § andra stycket LSF).