Göteborgs tingsrätt beslutade i en kvinnas utevaro att försätta henne och hennes firma i konkurs. Beslutet baserade sig i en skattefordran och kvinnan hade kallats till konkursförhandlingen genom kungörelsedelgivning. 

I Hovrätten för Västra Sverige inkom kvinnan med utredning som bröt den presumtion som tingsrättens beslut baserats i och visade att hon var solvent. Konkursbeslutet upphävdes därför.

I frågan om rättegångskostnader konstaterade hovrätten att den omständigheten att kvinnan uteblivit från konkursförhandlingen i tingsrätten som utgångspunkt skulle ses som att hon genom försummelse hade orsakat onödig rättegång i hovrätten. Kvinnan hade dock befunnit sig utomlands när kungörelsedelgivning skett och ingenting talade för att hon kände till målet innan konkursbeslutet meddelandes.

Trots att kvinnan delgivits fick hon enligt hovrätten därför anses ha varit förhindrad att redan i tingsrätten lämna de uppgifter som gjorde att konkursbeslutet upphävdes. I och med det saknades det enligt domstolen skäl att frångå huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken att tappande part ska ersätta motpartens rättegångskostnader. Kvinnan befriades i och med det från skyldigheten att betala staten för ansökningsavgift till tingsrätten och tiilerkändes själv ersättning för rättegångskostnader i hovrätten, att betalas av staten i egenskap av motpart.

Skatteverket överklagade och Högsta domstolen, HD, beslutar nu att meddela prövningstillstånd i målet. Målet gäller förutsättningarna för att förordna att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad med stöd av 18 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken, skriver HD på sin hemsida.