Den huvudsakliga frågan i målen var om bolagen Scania Finans respektive Scania Credit hade rätt till avdrag för de ränteutgifter som bolaget under beskattningsåren 2013–2015 har betalat till koncernens internbank Scania Treasury Luxembourg Sárl för lån från bolaget.
Det var ostridigt att de aktuella ränteutgifterna omfattas av förbudet mot avdrag för ränteutgifter i 24 kap. 10 b § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Frågan var om det fanns förutsättningar att bevilja bolaget ränteavdrag enligt något av undantagen från förbudet eller om EU-rätten ändå medför att bolaget inte kan nekas avdrag.
Förvaltningsrätten i Stockholm bedömde att de svenska regler som leder till denna rättsföljd utgör en inskränkning av etableringsfriheten som emellertid kan rättfärdigas, varför EU-rätten inte medför att avdrag ändå måste medges.
Kammarrätten i Stockholm instämmer i förvaltningsrättens bedömning att förutsättningarna för att tillämpa tioprocentsregeln i 24 kap. 10 d § IL är uppfyllda. Det innebär att avdragen för de aktuella ränteutgifterna måste prövas mot undantaget från denna regel.
Vid en sådan prövning ska EU-domstolens avgörande i målet Lexel AB, C-484/19 (EU:C:2021:34), och Högsta förvaltningsdomstolens efterföljande dom HFD 2021 not. 10 beaktas. Av dessa avgöranden följer att undantaget inte kan tillämpas i ett fall som det förevarande och att avdrag därför inte kan nekas på denna grund. Eftersom det inte heller har kommit fram att avdrag kan nekas på någon annan grund ska överklagandet i denna del bifallas. I enlighet med detta ska även skattetillägget för beskattningsår 2014 tas bort i fallet med Scania Finans AB.
När det gäller rättegångskostnaderna gör dock kammarrätten en rejäl prutning. Bolagen hade i förvaltningsrätten begärt ersättning för kostnader med 511 000 kronor för båda målen tillsammans. Av ingiven kostnadsspecifikation framgår att ersättningen gäller cirka 197 timmars arbete avseende både bolaget och ett annat koncernbolag. Det framgår också att arbetet har utförts av personal hos Ernst & Young AB med en genomsnittlig timkostnad om cirka 2 593 kronor (511 000/197). Arbetet har omfattat genomgång och analys av Skatteverkets obligatoriska omprövningsbeslut och yttranden samt upprättande av ett antal egna yttranden.
Av kostnadsspecifikationen framgår, menar kammarrätten, inte hur många personer som har utfört arbetet eller om olika timkostnadsbelopp har tillämpats för olika personer och för olika arbetsuppgifter. Redogörelsen för nedlagt arbete är vidare kortfattad och det framgår inte hur mycket tid som lagts ned på de olika momenten. På grund av dessa brister går det enligt kammarrättens mening inte utifrån kostnadsspecifikationen att närmare bedöma om den begärda ersättningen är skälig.
Kammarrätten måste därför göra en sammantagen skälighetsbedömning av hela det arbete som har utförts (HFD 2019 ref. 16). Vid en sådan bedömning anser kammarrätten, särskilt med beaktande av att bolagens ombud har företrätt två koncernbolag samtidigt i förvaltningsrätten där frågeställningarna varit i princip desamma, att bolagens ersättning i förvaltningsrätten kan bestämmas till skäliga 75 000 kronor per mål, vilket motsvarar cirka 30 timmars arbete per mål.
Bolagen begärde ersättning med 315 000 kronor i de båda målen tillsammans i kammarrätten. Arbetet har utförts av tre personer hos Ernst & Young AB. Dessa personer har tillsammans lagt ned totalt 104,4 timmar med en genomsnittlig timkostnad om cirka 3 017 kronor (315 000/104,4).
Timkostnadsbeloppen har varierat mellan 2 400 kronor och 4 400 kronor och har baserats på vem som har utfört arbetsuppgifterna.
Mot bakgrund av målens karaktär och svårighetsgrad anser kammarrätten att timkostnaderna för de olika arbetsmomenten är skälig i sig. Den nedlagda tiden, det vill säga 104,4 timmar, framstår dock som väl tilltagen. Också här beaktar kammarrätten särskilt att frågeställningarna i princip varit desamma i båda målen och att vissa delar av argumentationen i kammarrätten varit upprepningar av det som förts fram i förvaltningsrätten. En tidsåtgång motsvarande cirka 15 timmar framstår i stället som mer skälig. Bolaget ska därför medges ersättning för kostnader i kammarrätten med 50 000 kronor.