Länsstyrelsen i Uppsala län beslutade den 6 oktober 2021 att med stöd av lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter omhänderta en hund av rasen Rottweiler som ägdes av en 54-årig kvinna.
54-åringen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Uppsala och yrkade att beslutet skulle upphävas. Till stöd för sin talan förde hon fram att länsstyrelsen sakande grund för sitt beslut. Ett omhändertagande var inte en proportionerlig följd av det som inträffade och innebar en betydande olägenhet för kvinnan. Det var i stället aktuellt med mindre ingripande åtgärder för att förhindra att hunden skulle utsätta någon annan för en liknande händelse.
Hon underströk vidare att länsstyrelsen inte motiverade varför mindre ingripande åtgärder inte var tillräckliga i fallet, utan förde enbart hypotetiska resonemang om en eventuell framtida incident. Skyddsfaktorerna som inte togs i beaktning vid riskbedömningen var bland annat att 54-åringen hade vidtagit flera åtgärder. Hon försåg hunden med munkorg, dubbla halsband och koppel samt satte upp ett stängsel runt tomten. Varken hon själv eller hunden hade tidigare varit föremål för ärenden hos polisen eller länsstyrelsen.
Därtill var uppgifterna i beslutet felaktiga eller misstolkade, påpekade kvinnan. Länsstyrelsen förlitade sig enbart på uppgifterna i anmälan, utan att ifrågasätta trovärdigheten. Anmälaren, den som blev biten, uppgav exempelvis att blodet forsade när personen egentligen fick en handduk av hennes sambo. Handduken användes bara som en vira om handleden och inte för att stoppa någon blödning. Vidare angav anmälaren att denne fick stora vävnadsskador av bettet och fick opereras. Enligt kvinnan var det dock endast fråga om en operation med lokalbedövning. Det framgick av journaluppgifterna att anmälaren hade normal extension med god kraft i samtliga fingrar.
Förvaltningsrätten noterade att det av förarbetena framgår att en förutsättning för omhändertagande är att mindre ingripande åtgärder inte anses vara tillräckliga, exempelvis ett beslut om koppeltvang. I de allra flesta fall kommer det därför inte att bli fråga om att en hund omhändertas innan andra åtgärder har prövats. En hundägare måste kunna begå smärre misstag eller hamna i en situation där hunden reagerar på ett oväntat sätt, utan att hunden omhändertas och riskerar att avlivas. Det kan till exempel inte anses vara tillräckligt för omhändertagande att en hund endast har uppträtt hotfullt mot en människa eller har gjort utfall mot annan hund. Det krävs något mer som ger anledning att tro att hundens beteende kommer att upprepas och att det på grund därav finns risk för att hunden kommer att orsaka skador eller avsevärda olägenheter (se prop. 2006/07:126 s. 33).
Förvaltningsrätten konstaterade att beskrivningen av händelseförloppet i stora delar var samstämmigt mellan anmälaren och ett vittne. Av uppgifterna framgick att anmälaren var ute och joggade samtligt som kvinnans sambo var ute och rastade hunden, varpå hunden ryckte i kopplet som gick sönder och sprang fram och bet anmälaren i armen. Av medicinska journaler framgick att bettet orsakade skada som krävde akut sjukvård och en operation. Det var således fråga om en allvarlig skada.
Enligt förvaltningsrättens mening var det givetvis positivt att hundägaren hade vidtagit en rad förebyggande åtgärder efter händelsen. Vid en sammantagen bedömning framstod det dock som att det fanns en risk att hunden kunde bli så farlig för sin omgivning att mindre ingripande åtgärder inte kunde anses vara tillräckliga. Förvaltningsrätten beaktade särskilt allvaret i att hunden oprovocerat bet och allvarligt skadade en människa samt att det på grund av incidenten fanns ett behov av att utvärdera hundens mentalitet och farlighet utifrån aktuella förhållanden. Överklagandet avslogs därmed.
54-åringen överklagade till Kammarrätten i Stockholm och fullföljde sin talan.
Kammarrätten noterar att hunden aldrig tidigare har varit inblandad i någon annan incident, varken före eller efter den nu aktuella händelsen. Detsamma gäller för ägaren, som har mångårig erfarenhet av hundar. 54-åringen har vidare uppgett att hon har vidtagit flera åtgärder sedan incidenten för att förhindra att något liknande sker igen. Hon har regelbunden kontakt med en tränare för att utröna varför incidenten inträffade och för att förebygga att något liknande sker igen.
Sedan incidenten inträffade har hon även tagit kontakt med en person som sitter i Svenska Rottweilerklubbens mentalutskott, för rådgivning. 54-åringen är ledamot i Svenska Rottweilerklubbens styrelse och testledare för mentalbeskrivning inom klubben. Utöver detta driver hon en egen verksamhet som ordnar kurser och har varit aktiv med hundar inom Hemvärnet under de senaste 15 åren.
Enligt kammarrättens mening framstår det som att hundägaren tar det som hänt på stort allvar och att hon har insikt i incidentens allvarsgrad. Hon har även stor erfarenhet av att hantera en liknande hundar av samma karaktär. Överklagandet ska mot bakgrund av detta bifallas och länsstyrelsens beslut om att omhänderta hunden ska upphävas.