Försäkringskassan beslutade vid omprövning i mars 2020 att inte ändra sitt beslut att en 53-årig kvinna inte hade rätt till sjukpenning för perioden den 25 oktober 2016–11 juni 2017. Som skäl för beslutet angavs att kvinnans arbetsförmåga inte var nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till hennes ordinarie arbete som sjuksköterska eller till anpassade arbetsuppgifter som undersköterska. Läkarintygen byggde till stor del på hennes egna uppgifter och det saknades objektiva undersökningsfynd.
Kvinnan har haft återkommande besvär till följd av sina psykiatriska diagnoser sedan 1990-talet. Hon började att arbeta som legitimerad sjuksköterska i augusti 2016 efter att ha tagit examen två månader tidigare. Efter en period av heltidsjukskrivning ersattes kvinnans arbetsuppgifter med anpassade arbetsuppgifter som undersköterska.
Av läkarintyg och kvinnans egna uppgifter framgår att hon lätt får ångest samt har minnes- och koncentrationsproblem. Hennes arbetsgivare har anmärkt på att hon ibland missar ordinationer såsom mediciner och provtagningar. Arbetsgivaren har även signalerat om osäkerhet om hennes arbete är medicinskt säkert.
Förvaltningsrätten ansåg att det framgick att kvinnan lidit av psykiska besvär under en lång tid och konstaterade att hon under den aktuella perioden var diagnostiserad med två psykiatriska sjukdomstillstånd.
Den omständigheten att det till viss del saknades objektiva undersökningsfynd skulle inte tillmätas avgörande betydelse med hänsyn till att hon hade fastställda diagnoser. Vidare fanns det inte skäl att ifrågasätta kvinnans egna uppgifter eller den behandlande läkarens slutsatser. Det gick heller inte att bortse från att hennes långa sjukdomshistorik.
Sammantaget ansåg förvaltningsrätten att kvinnans arbetsförmåga var nedsatt med en fjärdedel under perioden 25 oktober 2016 –22 januari 2017 och helt nedsatt under perioden 23 januari–9 april 2017, i förhållande till hennes ordinarie arbete som sjuksköterska.
Vad gäller perioden 10 april–11 juni 2017 skulle arbetsuppgifterna bedömas i förhållande till hennes anpassade arbetsuppgifter som undersköterska. I denna del ansåg dock förvaltningsrätten att hennes arbetsförmåga inte var nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till de anpassade uppgifterna.
Hon hade därför rätt till sjukpenning avseende perioden 25 oktober 2016–9 april 2017. Hennes överklagande skulle i dess delar bifallas, men i övrigt avslås.
Kvinnan överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm och yrkade rätt till sjukpenning för perioden 10 april–11 juni 2017.
Kammarrätten anser det inte har framkommit i utredningen att hennes arbetsförmåga hade förbättrats när hon återgick till arbete som undersköterska. Det hade heller inte skett några förbättringar när det gäller arbetsmiljön och den yttre stress som försämrat hennes tillstånd.
Kvinnans arbetsförmåga bedöms därför ha varit nedsatt med minst en fjärdedel under perioden 10 april–11 juni 2017. Överklagandet ska därmed bifallas.