En takentreprenör i Stockholm och avtalade den 27 september 2018 med en då 86-årig kvinna om att bolaget skulle utföra arbete på kvinnans tak. Avtalet skrevs i hennes hem. Arbetet påbörjades den fyra dagar senare med sju dagars beräknad arbetstid. Avtalat pris var 180 500 kronor. Kvinnan lät, i bolagets frånvaro, besiktiga arbetet den 30 oktober 2018 varvid det konstaterades ett antal fel i arbetet.
Kvinnan hade flera gånger innan arbetet påbörjades försökt nå firman för att avblåsa arbetet och när materialet anlände upprepade hon sitt budskap förgäves.
Bolaget erbjöd sig att avhjälpa felen vilket avvisades av kvinnan. Hon har därefter, genom sitt ombud, betalat 86 500 kronor till bolaget.
Bolaget ville ha ytterligare 143 200 kronor men kvinnan bestred käromålet i sin helhet.
Kvinnan menade att hon har utnyttjat sin ångerrätt och frånträtt avtalet varför bolaget inte har rätt till någon ersättning för det arbete som utförts. Bolaget har underlåtit att informera henne gällande hennes ångerrätt vilket innebär att hon haft ångerrätt till och med den 11 oktober 2019. Hon har inte begärt att arbetet skulle påbörjas innan ångerfristen löpte ut.
Bolaget kontrade med att parterna kom överens om att påbörja arbetet den 1 oktober 2018, inom ångerfristen. Det skedde på kvinnans begäran och hon har då gått med på att det inte föreligger någon ångerrätt. Hon har inte framfört ånger förrän den 3 september 2019, efter det att arbetet slutförts.
Uppsala tingsrätt konstaterar inledningsvis att den tvingande lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen) är tillämplig på tvisten. Näringsidkarens informationsskyldighet innebär att innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information om bland annat huruvida och under vilka förutsättningar det finns en ångerrätt, tidsfristen och övriga villkor för ångerrätten, hur ångerrätten utövas samt att det finns ett standardformulär för utövande av ångerrätten (2 kap. 2 § 9 distansavtalslagen). Det är näringsidkaren som har bevisbördan för att informationsskyldigheten har fullgjorts (artikel 6.9 konsumenträttighetsdirektivet).
Konsumenten har rätt att frånträda ett avtal om en tjänst genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett tydligt meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som avtalet ingås (ångerfrist). Ångerfristen börjar dock aldrig löpa förrän konsumenten har fått information om ångerrätten. Rätten att ångra sig upphör dock senast ett år efter det att ångerfristen skulle ha löpt ut om information hade getts på föreskrivet sätt (se 2 kap. 10 och 12 §§ distansavtalslagen).
Bolaget har, enligt domstolen, inte mot kvinnans bestridande visat att bolaget har gett henne någon information utöver vad som framgår av avtalet. Enligt avtalet gäller ej ångerrätt efter påbörjat arbete. Denna avtalsbestämmelse är mer restriktiv än tvingande lagstiftning som anger att undantaget från ångerrätten endast avser en tjänst som har fullgjorts (2 kap. 11 § 1 distansavtalslagen). Det kan därför ifrågasättas om bestämmelsen redan på den grunden är utan verkan, särskilt mot bakgrund av att kvinnan inte fått någon information om hur och under vilka förutsättningar det finns en ångerrätt, tidsfristen och övriga villkor för ångerrätten. Bolaget har dessutom inte visat att bestämmelsen i avtalet föranlett någon särskild åtgärd från kvinnans sida utan bestämmelsen finns med som en del av en kortfattad skrivning i ett standardavtal. Med hänsyn till att undantagsregeln ska tolkas restriktivt gör tingsrätten bedömningen att kvinnan inte har gått med på att det inte finns någon ångerrätt när tjänsten har fullgjorts.
Det är ostridigt att kvinnan åberopade sin ångerrätt i vart fall i den skrift som gavs in till tingsrätten den 5 september 2019, det vill säga inom ångerfristen. Hon har därför frånträtt avtalet på sådant sätt som föreskrivs i distansavtalslagen.
Tingsrätten har redan konstaterat att bolaget brustit i sin informationsplikt gentemot kvinnan. Bolaget har inte visat att det finns stöd för fordringsanspråket sedan 86-åringen i rätt tid utövat sin ångerrätt varför någon ersättningsskyldighet enligt 2 kap. 15 § 3 med stöd av avtalet inte föreligger (jfr RH 2010:83).
Bolaget får alltså nöja sig med de 86 500 kronorna som kvinnan redan betalat. Bolaget döms också att betala hennes rättegångskostnader på 137 531 kronor.
Domen är överklagad men hovrätten har bestämt sig för att inte pröva målet.