Skatteverket beslutade den 18 september 2020 att medge en i dag 70-årig man avdrag om 15 000 kronor för advokat- och rättegångskostnader i samband med ett skiljeavgörande sedan han sagts upp från sin tjänst i ledningen för Landshypotek.
Han yrkade att han skulle medges ytterligare avdrag för sina advokat- och rättegångskostnader som uppgick till 993 500 kronor. Han ansåg att Skatteverket inte tagit hänsyn till de speciella och osäkra omständigheterna i tvisten som reglerades i skiljedomen. Skatteverket skriver i beslutet att han haft skälig anledning att få saken prövad, men inte skälig anledning att driva processen. Detta ansåg han vara motsägelsefullt.
Att han hade skälig anledning regleras av anställningsavtalet och motiveras tydligt av omständigheterna i hans inlagor vilket Skatteverket inte tagit tillräcklig hänsyn till.
Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterade att skiljenämnden hade beslutat att 70-åringens tidigare arbetsgivare haft saklig grund att säga upp hans anställning i enlighet med 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. I skiljedomen framgår bland annat att mannen under lång tid delvis medvetet och delvis av nonchalans agerat i strid med bankens intresse på ett sätt som ägnat att allvarligt rubba det förtroende som banken måste kunnat hysa för en anställd med hans ställning. Agerandet var sådant att det inte skäligen kunnat krävas att banken försökt omplacera honom. Banken medgav brott mot 30 § anställningsskyddslagen, som bland annat anger hur arbetsgivaren ska underrätta arbetstagaren om uppsägning, och medgav att betala 10 000 kronor i allmänt skadestånd och det yrkade beloppet om 54 000 kronor i ekonomiskt skadestånd för brottet. Detta tillerkändes 70-åringen. I skiljedomen framgår vidare att mannen förpliktas att betala bankens rättegångskostnader.
Förvaltningsrätten konstaterade inledningsvis att de kostnader för vilka 70-åringen yrkat avdrag kan anses utgöra kostnader för att förvärva och bibehålla inkomster, vilket är en förutsättning för att avdrag ska medges enligt huvudregeln i 12 kap. l § inkomstskattelagen (1999:1229). En ytterligare förutsättning för att avdrag för rättegångskostnader ska medges är att den skattskyldige har haft fog för att driva sina krav inför domstol.
Då det var ostridigt i målet att mannen haft skälig anledning att driva processen mot sin tidigare arbetsgivare såvitt avser frågan om arbetsgivaren brutit mot 30 § anställningsskyddslagen fick han göra avdrag i den delen.
Förvaltningsrätten konstaterade dock i fråga om uppsägningen att det framgår av skiljedomen att grunden för uppsägningen var flera brister i hans eget agerande som bland annat varit ägnat att skada bankens anseende och trovärdighet i vissa hänseenden. Han hade under lång tid delvis medvetet och delvis av nonchalans agerat i strid med bankens intresse. Vidare framgår utifrån utredningen i målet att bristerna som låg till grund för uppsägningen delvis hade påtalats för honom och delvis, med beaktande av hans bakgrund inom banken och hans höga position, måste ha stått klart för honom.
Vid dessa förhållanden borde mannen, enligt förvaltningsrätten, vidare ha insett att utsikterna till framgång i processen var små. Han har fört fram att han konsulterat flera sakkunniga och kontaktat juridisk expertis som rekommenderade honom att driva processen men har inte kommit in med något underlag till stöd för detta eller för vilka bedömningar som gjordes.
Förvaltningsrätten ansåg vid en sammantagen bedömning att 70-åringen inte hade gjort sannolikt att han haft skälig anledning att driva processen i den del som avser hans yrkande om allmänt skadestånd för uppsägning från arbetsgivarens sida utan saklig grand. Skatteverkets beslut var därför riktigt och överklagandet skulle därför avslås.
Kammarrätten i Stockholm är av motsatt uppfattning. Här åberopade 70-åringen bland annat ett yttrande från skiljenämndens ordförande, ledamoten av Arbetsdomstolen Jonas Malmberg. Kammarrätten beaktar att utgången i processen varit negativ för 70-åringen.Uutgången i sig är dock inte avgörande för bedömningen av om han haft skälig anledning att driva processen. Det framgår inte att skiljenämnden vid fördelningen av kostnaderna (Utifrån utgången i målet beslutade skiljenämnden att 70-åringen skulle ersätta motparten för dennes ombudskostnader) tagit hänsyn till några andra aspekter än utgången i målet. Utifrån skiljenämndens fördelning av kostnaderna går det alltså inte att dra några slutsatser om mannen haft skälig anledning att driva processen.
Även om de yttranden som mannen åberopar i kammarrätten utfärdats efter att processen avslutades kan bevisningen ha betydelse för bedömningen av hans möjligheter att förutse utgången i målet och om han haft skälig anledning att driva processen (jfr Kammarrätten i Stockholms dom den 23 april 2012 i mål nr 6018-6019-10).
70-åringen har gett in ett yttrande från Jonas Malmberg som var ordförande i skiljenämnden. Inför yttrandet har Jonas Malmberg samrått med de andra ledamöterna i skiljenämnden. Av yttrandet framgår att Jonas Malmbergs bedömning är att det innan processen inleddes måste ha framstått som oklart om det funnits saklig grund för uppsägning. Jonas Malmberg anser att 70-åringen hade fog för att i en rättegång driva sin uppfattning.
Kammarrätten anser att yttrandet från skiljenämndens ordförande har ett högt bevisvärde och ger stöd för att mannen haft skälig anledning att driva processen. De ytterligare yttranden och attester som han har gett in ger vidare stöd för att det innan processen inleddes framstod som osäkert för 70-åringen hur utgången i processen skulle bli.
Kammarrätten anser sammantaget att den skriftliga bevisningen gör sannolikt att mannen haft skälig anledning att driva processen. Han har alltså rätt till avdrag för sina advokat- och rättegångskostnader som är hänförliga till processen. Överklagandet ska därför bifallas.