Kommunfullmäktige i Stockholms stad beslutade i november 2021 att ändra i allmänna lokala föreskrifter genom att införa krav på tillstånd för att bedriva uthyrning av enpersonsfordon – elsparkcyklar, cyklar och mopeder – samt genom att införa avgifter för uthyrning av sådana fordon på offentlig mark.
Företrädare för elsparkcykelbolagen Tier, Superpedestrian, Bird, Bolt och Lime begärde laglighetsprövning och yrkade att beslutet skulle upphävas.
Till stöd för sin ansökan anförde de bland annat att kommunens ändring strider mot 3 kap. 12 § ordningslagen. Enligt bestämmelsen får lokala ordningsföreskrifter inte angå förhållanden som är reglerade i ordningslagen eller annan författning. Klagandena menade att uppställande av elsparkcyklar på offentlig plats skulle likställas med parkering i trafikförordningens mening, som tillsammans med sina anknytande regelverk redan reglerar frågan.
Förvaltningsrätten i Stockholm erinrar inledningsvis om att det följer av 13 kap. 8 § kommunallagen att ett kommunalt beslut endast får upphävas på de grunder som anges i bestämmelsen, exempelvis om det strider mot lag eller annan författning.
Det framgår av 2 § förordningen om vägdefinitioner att definitionerna, däribland parkeringsdefinitionen, är avsedda att användas i andra författningar i den utsträckning det föreskrivs. Med hänsyn till detta anser domstolen att parkeringsdefinitionen inte är avsedd att fungera som en allmän legaldefinition – särskilt inte i situationer där framförandet av ett fordon inte står i fokus.
Enligt rätten finns det en avgörande skillnad mellan, å ena sidan, en cyklist som placerar cykeln på ett torg medan denne utför ärenden och, å den andra, en elsparkcykeluthyrare som placerar ett flertal elsparkcyklar på ett torg för uthyrning. Den första situationen är ett led i framförandet av fordonet medan den senare är ett led i näringsverksamhet. Användandet av offentlig plats för uthyrning av elsparkcyklar går därmed inte att likställa med parkering av fordon och regleras därför inte i trafiklagstiftningen. Föreskrifterna strider därför inte mot 3 kap. 12 § ordningslagen.
Domstolen går sedan över till att pröva om det är förenligt med ordningslagen att låta uthyrning av enpersonsfordon omfattas av krav på tillstånd. Det krävs enligt 3 kap. 1 § ordningslagen tillstånd av Polismyndigheten för att använda en offentlig plats inom detaljplanelagt område på ett sätt som inte överensstämmer med de ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertagen.
Enligt förvaltningsrätten är det allmänt vedertaget att offentliga platser är avsedda för allmän samfärdsel och inte för försäljnings- eller uthyrningsverksamhet. Uthyrning av elsparkcyklar stämmer därmed inte överens med de ändamål som platserna har upplåtits för och är heller inte allmänt vedertagen.
Frågan är därefter om ordningsföreskrifterna är för långtgående eller inte. Klagandena har i den delen anfört att föreskrifterna kunde ha begränsats tidsmässigt och geografiskt eftersom antalet elsparkcyklar skiljer sig markant mellan olika områden och årstider.
Domstolen väljer dock att gå på kommunens linje och konstaterar att tillståndskravet inte går längre än vad som är påkallat. I bedömningen beaktas det särskilt att det rör sig om krav på ett tillstånd och inte en mer ingripande åtgärd såsom ett förbud. Dessutom krävs tillstånd som huvudregel för företeelser som inte överensstämmer med platsens ändamål. Beslutet anses heller inte strida mot rätten till näringsfrihet i regeringsformen.
Sammantaget anser domstolen att det saknas skäl att upphäva beslutet och överklagandena ska därför avslås.