Inom EU finns bestämmelser om kontroll av vapen i det så kallade vapendirektivet och kompletterande vapendirektivet från 2008. Båda direktiven är genomförda i svensk rätt.
I maj 2017 antogs ett nytt direktiv, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (det ändrade vapendirektivet).
I juli 2019 uppmanade kommissionen Sverige att följa det ändrade vapendirektivet senast den 26 september 2019. Fristen för att införliva dessa ändringar med svensk rätt löpte ut den 14 september 2018.
Kommissionen vände sig till EU-domstolen i maj 2022 och begärde att det skulle fastställas att Sverige inte hade införlivat dessa ändringar med sin nationella lagstiftning och att medlemsstaten skulle betala ekonomiska sanktioner.
I målet är det ostridigt att Sverige införlivade ändringarna först den 1 juli 2023, alltså nästan fem år för sent. Kommissionen har hänvisat till artikel 260.2 FEUF, där det framgår att sanktionens storlek ska fastställas mot bakgrund av överträdelsens svårhetsgrad, varaktighet och behovet av att säkerställa att beteendet inte upprepas.
Enligt kommissionen bör det särskilt beaktas att det ändrade direktivet inför strängare regler för de farligaste skjutvapnen och reglerar transaktioner med misstänkt ammunition. Detta är särskilt allvarligt mot bakgrund av det omfattande skjutvapenvåld som Sverige har drabbats av de senaste åren. Vad gäller varaktigheten har överträdelsen pågått i nästan fem år.
Mot bakgrund av dessa omständigheter har kommissionen ansett att Sverige ska betala cirka 9,4 miljoner euro.
Sverige har medgett att betala en ekonomisk sanktion men anser att det belopp som kommissionen har yrkat är oproportionerligt stort. Skälet till att ändringarna har dröjt är att det funnits ett stort engagemang hos såväl de politiska partierna i riksdagen som berörda intresseorganisationer om hur ändringsdirektivet ska genomföras.
Dessutom erbjuder den nationella lagstiftningen redan en hög säkerhetsnivå och följderna av det sena införlivandet har därför varit begränsade. Vidare skulle det strida mot principen om likabehandling av medlemsstaterna att beakta Sveriges skjutvapenvåld. Slutligen finns det inget som tyder på att beteendet kommer att upprepas. Det finns ingen historik av upprepade överträdelser eller försenade genomföranden på det aktuella området.
Vad först gäller överträdelsens allvar konstaterar EU-domstolen att ändringen inför strängare regler för de farligaste skjutvapnen och reglerar transaktioner avseende misstänkt ammunition. Allvaret understryks av den potentiella inverkar som denna underlåtenhet har på målen allmän säkerhet och skydd mot brott och olaglig handel, vilka eftersträvas med vapendirektivet.
Vidare strider det inte mot likhetsprincipen att beakta omständigheten att Sverige är en av de medlemsstater som är hårdast drabbad av skjutvapenvåld i unionen. Fördragsbrottet är därför allvarligt.
De förmildrande omständigheter som Sverige har anfört – politisk oenighet och en restriktiv vapenlagstiftning – saknar betydelse för sanktionsavgiftens storlek. Det följer nämligen av EU-domstolens praxis att förhållanden i en medlemsstats interna rättsordning inte kan rättfärdiga fördragsbrott. Slutligen påpekar domstolen att fördragsbrottet har pågått under nästan fem års tid.
Mot denna bakgrund kommer rätten fram till att en skälig avgift är 8,5 miljoner euro.