VTG Entreprenad AB kontrakterades av PEAB Anläggning AB att utföra arbete med plogning och halkbekämpning i Sundsvall och Timrå under vintersäsongen 2018/2019. VTG Entreprenad AB anlitade i sin tur ett transportföretag som underentreprenör genom att bolaget tillhandahöll chaufförer för att utföra arbetet.
Underetrentreprenören, eller en person som bolaget har ett principalansvar för, har, enligt huvudenterprenören, under den tid bolaget haft PEAB:s utrustning i sin vård vid utförande av entreprenadarbetena genom uppsåt, vårdslöshet, oaktsamt handlande eller felaktig hantering, orsakat skada på PEAB:s plog- och saltningsutrustning. Skadorna är inte att anse som ordinärt slitage.
Det yrkade beloppet baseras på de reparationskostnader VTG Entreprenad AB har ersatt PEAB med. Reparationskostnaderna uppgår, såvitt nu är av intresse, till 197 540 kronor inklusive moms, nedsatt med 75 900 kronor vilket är det totala belopp som underentreprenören har yrkat för utfört arbete.
Underentreprenören hävdar att det inte föreligger något avtal mellan detta bolag och VTG Entreprenad AB som kan grunda strikt skadeståndsansvar. Varken muntligen eller genom konkludent handlande har avtal mellan parterna ingåtts om rätt till ersättning vid skador.
Transportbolagets personal har i första hand inte orsakat skador på av PEAB tillhörig utrustning.
I andra hand bestrids det att skador på utrustningen har uppstått på grund av uppsåt vårdslöshet eller eftersatt vårdplikt. Ångermanlands tingsrätt konstaterar först att det inte framkommit några omständigheter som visar att parterna träffat avtal om vad som ska gälla vid skada.
Huvudregeln enligt skadeståndslagen är att den som av vårdslöshet vållar sakskada ska ersätta skadan och att bevisbördan ligger på den skadelidande. Från huvudregeln om bevisbördans placering finns flera undantag. Huruvida huvudregeln eller en undantagsregel om bevisbördans placering ska vara tillämplig i ett enskilt fall är en fråga domstolen har att avgöra. Det är således inte fråga om någon sådan omständighet till grund för talan som måste åberopas av part. Det föreligger vidare inte någon åberopsbörda för part vad gäller bevisbördans placering.
I svensk rätt saknas, utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde, en lag som vid avtal om utförande av tjänster reglerar parternas rättigheter och skyldigheter samt påföljder vid brott mot de förpliktelser som parterna har inom ramen för avtalet. Ledning får i stället sökas i exempelvis analogier från andra lagar, allmänna avtalsrättsliga principer som också kan komma till uttryck i internationella principer, rättspraxis och handelsbruk.
Principen om bevisbördans placering som kommer till uttryck i 32 § konsumenttjänstlagen, så kallat presumtionsansvar, kan också gälla enligt allmänna regler utanför konsumentlagstiftningens område. Presumtionsansvaret har i rättspraxis aktualiserats då någon enligt avtal eller liknande förhållande har annans egendom i sin besittning vilket motiveras främst av att den som har anförtrotts annans egendom i allmänhet har bättre möjligheter än ägaren att utreda och bevisa vad som har orsakat en skada (se tex. NJA 1999 s. 197, NJA 1989 s. 191, NJA 1978 s. 618 och NJA 1968 s. 17 samt Anders Agell, Om presumtionsansvar vid skada på omhänderhavd egendom, i Festskrift till Henrik Hessler s. 18).
Till skillnad från vad som gäller när konsumenttjänstlagen är tillämplig är frågan om bevisbördans placering enligt allmänna regler om presumtionsansvar dispositiv och kan således regleras i avtal (se Jan Hellner, Richard Häger och Annina H. Persson, Speciell avtalsrätt II Kontraktsrätt, Första häftet, 6 u., s. 128).
I nu aktuellt fall är det ostridigt mellan parterna att VTG Entreprenad AB tillhandahållit fordon till transportbolaget för att sköta vinterväghållning under vintersäsongen 2018/2019. Det är vidare mellan parterna ostridigt att plog- och saltningsutrustning som kopplades till fordonen tillhandahölls av PEAB.
Tingsrätten anser det utrett att skadorna uppstod när egendomen var i underentreprenörens besittning. Det har inte varit fråga om egendom där det finns en särskild risk för skada och
omständigheterna är inte heller sådana att det finns särskilda svårigheter för underentreprenören att föra bevisning kring skadornas uppkomst. Eftersom bolaget har haft kontroll över egendomen vid skadetillfällena måste bolaget således anses ha haft bäst möjlighet att utreda och bevisa vad som har orsakat uppkomna skador.
Bevisbördan ska därför placeras på underentreprenören. Det finns ingen anledning till att sänka beviskravet. Således ankommer det på underentreprenören att visa att de två skadorna inte beror på försummelse av bolaget.
Under sådana förhållanden finner tingsrätten att skadeståndsfrågan ska prövas utifrån ett presumtionsansvar. Detta innebär att det utgås från (presumeras) att underentreprenören varit vållande till skadorna och har att exculpera sig, det vill säga visa att skadorna inte orsakats genom bolagets vållande, för att undgå skadeståndsansvar.
Underentreprenören inte exculperat sig och är därför skadeståndsskyldigt Skadorna har uppstått när bolaget har haft egendomen i sin besittning. Därför ska VTG erhålla vad bolaget begärt i ersättning.