Skatteverket beslutade den 22 mars 2019 att förelägga Scandinavian Airlines System Denmark-Norway-Sweden vid vite av 100 kronor att inkomma med vissa uppgifter. Det handlar om en sammanställning över medlemmar med svensk anknytning i flygbolagets Eurobonus-program som uppnått den högsta medlemsnivån - Eurobonus Diamant - vid ingången av januari 2017.
SAS yrkade att Förvaltningsrätten i Stockholm i första hand skulle upphäva vitesföreläggandet och i andra hand, för det fall förvaltningsrätten inte upphävde föreläggandet, att fullgörandetidpunkten bestäms till sex veckor efter det att beslutet vinner laga kraft.
SAS som hävdar att föreläggandet rör tusentals medlemmar ansåg i första hand att Skatteverket inte kan förelägga det med stöd av 37 kap. 9 § skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL, eftersom SAS inte är en juridisk person, utan att SAS är en person som får föreläggas endast om det finns särskilda skäl i enlighet med 37 kap. 10 § SFL.
I andra hand hävdades att föreläggandet inte är lagligen grundat. Detta på grund av att de uppgifter som Skatteverket begär ut inte är av betydelse för att kontrollera huruvida någon fullgjort eller kan fullgöra en uppgiftsskyldighet enligt 15-35 kap. SFL samt då föreläggandet innehåller allvarliga brister avseende den tid som SAS fått på sig att lämna ut handlingarna, beslutsmotivering och proportionalitet. Under alla omständigheter anser SAS att det saknas skäl att förena föreläggandet med vite.
Förvaltningsrätten fann inledningsvis att det går att använda sig av en normal civilrättslig tolkning av begreppet juridisk person. Enligt civilrätten är en juridisk person en sammanslutning som har egen rättskapacitet, det vill säga kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt uppträda som part i domstol.
SAS är inte registrerat hos Bolagsverket, men infört i SCB:s företagsregister och har tilldelats ett organisationsnummer. SAS har vidare ingått avtal med de kunder som är medlemmar i Eurobonusprogrammet. SAS ingår i en koncern och är ägare av dotterbolag. SAS har även accepterats som part i civilrättsliga tvister inför domstol. Förvaltningsrätten ansåg mot den bakgrunden att SAS även i nu aktuellt sammanhang får anses som en juridisk person (jfr RÅ 1991 not. 164).
Vidare gjorde förvaltningsrätten den bedömningen att några sådana brister i föreläggandet avseende motiveringen som kan leda till att föreläggandet ska upphävas inte har framkommit. Förvaltningsrätten ansåg därtill, i likhet med Skatteverket, att de begärda uppgifterna kan ha betydelse för Skatteverkets kontroll av att Eurobonusmedlemmar och dess arbetsgivare fullgjort sin uppgiftsskyldighet enligt skatteförfarandelagen.
Och föreläggandet ansågs proportionerligt. När det gäller den av Skatteverket åsatta tidsfristen på cirka en vecka ansågs den skälig.
Kammarrätten i Stockholm gör samma bedömning. Till att börja med visar det som kommit fram i utredningen, enligt kammarrätten, att SAS sammantaget uppträder på ett sådant sätt att bolaget ska betraktas som en juridisk person i nu aktuellt sammanhang och att Skatteverket därmed kunnat förelägga SAS med stöd av 37 kap. 9 § SFL.
Kammarrätten delar vidare förvaltningsrättens bedömning att uppgifterna har betydelse för att kontrollera om någon fullgjort eller kan fullgöra en uppgiftsskyldighet.
Nästa fråga gäller vitesförbud på grund av passivitetsrätten. Av 44 kap. 3 § SFL framgår att ett föreläggande inte får förenas med vite om det finns anledning att anta att den som ska föreläggas har begått en gärning som är straffbelagd eller kan leda till skattetillägg, återkallelseavgift, dokumentationsavgift eller kontrollavgift, och föreläggandet avser utredning av en fråga som har samband med den misstänkta gärningen. Om den som ska föreläggas är en juridisk person, gäller detta även ställföreträdare för den juridiska personen.
Enligt kammarrätten är det sannolikt att det finns företrädare för SAS som är medlemmar i Eurobonus-programmet Det är vidare troligt att vissa företrädare för SAS uppnått diamantnivån inom programmet. Eftersom uppgifterna i föreläggandet avser beskattningsår 2017 måste det också beaktas att det finns en teoretisk möjlighet att någon av dessa företrädare, utifrån de uppgifter söm omfattas av föreläggandet, skulle kunna komma att påföras skattetillägg. Frågan är om det mot denna bakgrund finns anledning att anta att en företrädare för SAS begått en gärning som kan leda till skattetillägg och det därmed föreligger ett vitesförbud.
Vitesförbud gällde tidigare endast i fall då det fanns anledning att misstänka någon för brott. Eftersom rätten att vara passiv enligt Europadomstolens praxis ingår i artikel 6.1 i Europakonventionen, och skattetillägg faller in under artikel 6, så har dock vitesförbudet kommit att utvidgas i svensk rätt till att även omfatta gärning som kan leda till skattetillägg. I samband med detta uttalade regeringen att det är lämpligt att låta skyddet för den enskilde med avseende på skattetilläggsprocessen inträda redan när skattemyndigheten finner anledning anta att den skattskyldige lämnat en uppgift eller annars förfarit på ett sätt som kan leda till skattetillägg (prop. 2002/03:106 s. 181).
Av praxis framgår att passivitetsrätten kan hindra att någon föreläggs med vite även om det är oklart huruvida skattetillägg kommer att påföras (se RÅ 2007 ref. 23 och RÅ 2007 not 84).
I förevarande fall är det fråga om ett tredjemansföreläggande i syfte att genomföra en generell kontroll av vad SAS uppger är tusentals personer. Enligt kammarrätten får det förvisso förutsättas att Skatteverket har anledning att anta att uppgifter som omfattas av föreläggandet kan komma att leda till beskattningsändringar för flera av dessa. För det fall uppgifter uppdagas som leder till beskattningsändringar är det också troligt att dessa kan föranleda att skattetillägg påförs. Med detta sagt finner kammarrätten att avsaknaden av några som helst mer konkreta misstankar mot just företrädare för SAS innebär att passivitetsrätten inte har utgjort ett hinder för att förena det aktuella föreläggandet med vite.
Är föreläggandet då förenat med allvarliga brister? I motiveringen till föreläggandet har Skatteverket i princip uteslutande resonerat kring frågan om SAS är en sådan juridisk person som kan föreläggas enligt 37 kap. 9 § SFL. Den proportionalitetsbedömning som gjorts får också, mot bakgrund av mängden uppgifter som omfattas av föreläggandet, anses väl kortfattad. Kammarrätten anser dock inte att bristerna i föreläggandets utformning är så allvarliga att de i sig utgör skäl för att det ska upphävas, särskilt mot bakgrund av vad som förevarit i processen hos Skatteverket.
Frågan är då om föreläggandet i sig är oproportionerligt. Kammarrätten konstaterar att föreläggandet avser uppgifter om en förhållandevis stor mängd privatpersoner och att dessa inte haft anledning att tro att uppgifterna skulle komma Skatteverket tillhanda. Det framkommer inte att Skatteverket skulle ha någon skälig misstanke om oegentligheter.
Även om Skatteverket begränsat sin begäran till att avse den grupp medlemmar som tjänar in högst antal poäng i bonusprogrammet så måste det ha ålegat verket att göra en noggrann proportionalitetsavvägning mellan intresset av de aktuella uppgifterna för skattekontrollen mot det intrång eller men i övrigt som uppgiftsinhämtandet kan innebära för SAS eller berörda medlemmar.
Av bland annat HFD 2012 ref. 12 framgår emellertid att ett underkännande av ett myndighetsingripande knappast kan komma i fråga i andra fall än där det råder ett klart missförhållande mellan det allmänna intresset av åtgärden och den belastning som åtgärden innebär för den enskilde.
Skatteverket har uppgett att det finns ett behov av uppgifterna för kontroll av att de aktuella medlemmarna och deras arbetsgivare fullgjort sina uppgiftsskyldigheter. För att kunna utföra denna kontroll far de begärda uppgifterna förutsättas vara avgörande för Skatteverket. Det framgår inte att Skatteverket skulle ha några andra möjligheter att fa tillgång till uppgifterna och SAS vidgår att man rent faktiskt kan tillhandahålla dem. Uppgifterna i sig framstår heller inte som särskilt skyddsvärda. Enligt kammarrätten kan det mot denna bakgrund inte anses råda ett klart missförhållande mellan det allmännas intresse av åtgärden och den belastning som åtgärden innebär för SAS och berörda medlemmar.
Slutligen anser kammarrätten att Skatteverket haft anledning att anta att SAS inte skulle följa föreläggandet om det inte förenades med vite.
Kammarrätten anser att tiden för fullgörande av vitesföreläggandet skäligen ska bestämmas till två veckor efter det att denna dom har fått laga kraft