Mannen som inte är medlem i någon facklig organisation, var tidigare anställd av Polismyndigheten som forensiker vid Nationellt Forensiskt Centrum, NFC. Den 3 januari 2020 underrättades han av Personalansvarsnämnden vid Polismyndigheten, PAN, om att nämnden efter anmälan från NFC avsåg att pröva huruvida han skulle meddelas en disciplinpåföljd.
NFC hade i sin anmälan gjort gällande att forensikern åsidosatt sina skyldigheter i anställningen genom att i ett privat ärende ha använt den e-postadress han tilldelats av myndigheten och därvid brutit mot bestämmelser rörande användningen av polisens IT-system. Den 8 januari 2020 inkom han med ett yttrande till PAN med anledning av anmälan.
Sa upp sig
Den 13 januari 2020 sa han upp sig på egen begäran och angav att han ville sluta sin anställning den 13 mars 2020. Skälet för uppsägningen var att forensikern fått en ny tjänst inom privat sektor.
Den 21 februari 2020 beslutade PAN att meddela mannen en disciplinpåföljd i form av en varning. Han stämde staten genom polismyndigheten i Västmanlands tingsrätt och yrkade undanröjande av disciplinpåföljden samt förpliktelse för staten genom Polismyndigheten att betala allmänt skadestånd med 20 000 kronor.
Forensikern fick den 19 mars 2020 besked av PAN att nämnden, med anledning av att han sagt upp sig innan disciplinpåföljden meddelades, avsåg att pröva frågan om ändring av beslutet enligt 38 § förvaltningslagen. Nämnden bedömde dock att hans talan vid tingsrätten om undanröjande av beslutet, enligt bestämmelsen i 39 § förvaltningslagen fick anses utgöra hinder mot sådan ändring. Nämnden ändrade därför inte sitt beslut.
Spreds på intranät och i media
Forensikern menar att PAN:s handlande har inneburit en kränkning för honom. Det felaktiga beslutet om disciplinpåföljd har spridits inom polisen via polisens intranät, Intrapolis, och även till JK, JO samt till utomstående via media. Han har därvid blivit förnedrad och utskämd utan möjlighet att få sitt namn rentvått.
Parterna är ense om att en varning inte kan riktas mot en anställd som sagt upp sig varför formfel begåtts. Polismyndigheten medgav därför att disciplinpåföljden undanröjs men att skadeståndet skulle jämkas till noll.
Tingsrätten konstaterar att i förarbetena till regleringen av skadeståndsansvar vid överträdelser av bland annat den här typen poängteras att de noggrant reglerade formerna för handläggningen av ärenden om disciplinansvar etcetera enligt, lagen om offentlig anställning, LOA, har kommit till både för att gagna ansvarssystemets syfte - en väl fungerande förvaltning - och för att garantera de enskilda arbetstagarnas rättssäkerhet. Det är därför, menar tingsrätten, ett oeftergivligt krav att dessa föreskrifter följs av myndigheterna.
Anpassas till omständigheterna
Vidare uttalas att skadeståndets belopp ska anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet, exempelvis ärendets art, felets principiella betydelse och omfattningen av den uppkomna rättsförlusten eller olägenheten.
Tingsrätten finner att det formfel som Polismyndigheten gjort sig skyldig till inte kan anses ringa. Om formfelet inte hade begåtts skulle någon disciplinpåföljd överhuvudtaget aldrig ha meddelats forensikern.
Vilka omständigheter som i ett fall av nu aktuellt slag utgör hinder mot ett disciplinärt förfarande regleras i tre paragrafer, 17–19 §§ LOA. Polismyndigheten har enligt egen utsago före den i målet aktuella händelsen saknat rutiner för att kontrollera huruvida hinder förelåg enligt åtminstone en av dessa tre paragrafer.
Även om en disciplinpåföljd i form av en varning i sig inte innebär några direkta sanktioner mot arbetstagaren i fråga, får den anses innebära en kraftig markering från arbetsgivaren av innebörden att arbetstagaren begått ett så pass allvarligt fel inom ramen för sin anställning att saken inte kunnat stanna vid en intern angelägenhet inom arbetsplatsen.
Kännbar kränkning
Det är, anser domstolen, inte svårt att föreställa sig att en sådan tydlig markering från arbetsgivaren kan ta hårt på en enskild arbetstagare, särskilt när arbetstagaren därefter ser beslutet refereras, om än anonymiserat, i såväl myndighetens interna kommunikationskanal som av väletablerad lokal media. Detta, i kombination med att det sedan visar sig att det överhuvudtaget inte funnits formellt laglig grund för att meddela den aktuella disciplinpåföljden, får vid en samlad bedömning anses innebära att det rör sig om en kännbar kränkning.
I målet är inte visat att mannen kände till att hans uppsägning utgjorde hinder för PAN att meddela disciplinpåföljd innan beslutet meddelades. Det saknas därmed skäl att närmare gå in på frågan huruvida sådan vetskap i kombination med underlåtenhet att informera PAN om uppsägningen möjligen skulle kunna vara en fråga av betydelse för skadeståndets bestämmande. Några andra omständigheter som skulle kunna föranleda jämkning av skadeståndets belopp har enligt tingsrättens mening inte framkommit.
Det yrkade skadeståndsbeloppet får mot denna bakgrund anses skäligt. Skadeståndet ska därmed, i enlighet med yrkandet, bestämmas till 20 000 kronor.
Domen har överklagats till Arbetsdomstolen.