En nu 63-årig man arbetade under perioden 2013 till maj 2020 på ett åkeri som chaufför. Under tiden han arbetade på bolaget blev hans sambo sjuk och avled sedermera. Han var sjukskriven i en stor omfattning under anställningen och i vart fall ett rehabiliteringsmöte med honom kom till stånd hösten 2019.
Den 10 december mottog 63-åringen ett rekommenderat brev i vilket han sades upp. Den 20 december erhöll hans ombud ett skriftligt besked från bolagets ombud vid Biltrafikens Arbetsgivareförbund av vilket framgick att bolaget ansåg att 63-åringen under en längre tid misskött sitt arbete. Skrivelsen innehöll även uppgiften; ”för att lösa tvisten kan Expresservice tänka sig att utge en månadslön i ett för allt. Vill inte [63-åringen] godta en månadslön så är han välkommen tillbaka till sin anställning vid Expresservice.”
Chauffören tackade inte ja till det erbjudandet.
I stället stämde han bolaget i februari 2020. Den 9 mars 2020 skickade bolagets nya ombud ett meddelande till 63-åringens ombud av vilket det framgick att ”Bolaget återtar uppsägningen av [63-åringen]. Han får behålla samma tjänst och anställningsvillkor som tidigare”. Inte heller detta erbjudande tackade han ja till.
63-åringen och åkeriet är överens om att uppsägningen inte skedde med tillräckligt beaktande av bestämmelserna i 9 och 30 §§ LAS, och att 63-åringen med anledning av det har rätt till visst skadestånd. Parterna är inte överens om att saklig grund för uppsägning förelåg eller att han har rätt till allmänt skadestånd och ekonomiskt skadestånd.
63-åringen begärde att bolaget till honom skulle betala 335 457 kronor varav 101 000 kronor avser allmänt skadestånd och 234 457 kronor avser ersättning för ekonomisk skada.
Uppsala tingsrätt anser inte att de åberopade omständigheterna - att 63-åringen varit otrevlig mot arbetsledare och att han lämnat arbetsplatsen innan arbetsdagens slut, knappast är av den allvarliga art som krävs för att grunda en uppsägning i december 2019 (AD 1991 nr 118). De påstådda misskötsamheterna kan inte ensamma, eller ens i förening, kunna läggas till grund för en sakligt grundad uppsägning.
Vad gäller de tillfällen då bolaget gjort gällande att 63-åringen varit ogiltigt frånvarande gör tingsrätten följande bedömning: Bolaget har inte presenterat någon skriftlig bevisning till styrkande av den påstådda misskötsamhetens omfattning. I avsaknad av bevisning som dokumentation av den olovlig frånvaron utgör vittnesuppgifter från den personalansvarige på åkeriet, enligt tingsrättens mening, inte tillräcklig bevisning för att det mot chaufförens bestridande ska vara styrkt att han olovligen uteblivit från arbetet, annat än vid det tillfälle då han själv har medgett att han tilldelats en skriftlig varning.
Vid en sammantagen bedömning av vad som framkommit i målet har bolaget därför, enligt tingsrättens mening, inte visat att 63-åringens misskötsamhet utgjort saklig grund för uppsägning. Med anledning av den slutsatsen saknas det skäl för tingsrätten att ta ställning till bolagets omplaceringsskyldighet.
Sammantaget ska bolaget utge allmänt skadestånd till 63-åringen med 75 000 kronor för kränkningen, 10 000 kronor för att inte ha underrättat om uppsägningen på föreskrivet sätt och 6 000 kronor för bolaget inte på ett tydligt sätt angett, eller preciserat, misskötsamhet som omständigheten till grund för uppsägning förrän 63-åringen anlitat ett ombud och inlett processen vid tingsrätten 91 000 kronor.
Nästa fråga är om 63-åringen har rätt till ekonomiskt skadestånd. En uppsägning av en arbetstagare är, konstaterar tingsrätten, en ensidig rättshandling som en arbetsgivare i princip är bunden av. I de allra flesta fall ska därför ekonomiskt skadestånd utgå. Det kan emellertid förekomma undantag från denna princip, exempelvis om uppsägningen har tillkommit hastigt mod och snabbt återtas villkorslöst (se bl.a. AD 1997 nr 84).
En arbetstagare som orättmätigt har skiljts från sin anställning kan förlora sitt anspråk på ekonomiskt skadestånd, om arbetstagaren inte antar ett erbjudande av arbetsgivaren om ny anställning. Detta följer den allmänna regeln att en skadelidande har att bidra till att begränsa verkningarna av den handling som medfört skada. I bedömningen ska det sökas ledning i vad som sägs om godtagande av annan anställning.
I rättspraxis finns det exempel på att en vägran att acceptera erbjudande om att fortsätta/återgå i arbete därför har lett till att det ekonomiska skadeståndet reduceras eller uteblir (se bl.a. AD 1983 nr 30).
Det finns även fall på motsatt utgång, där ett erbjudande om återanställning till en annan, lägre befattning, inte ansågs vara skäligt att arbetstagaren skulle acceptera, eller det med hänsyn till personlig hälsa inte vad godtagbart med andra anställningsvillkor (AD 1977 nr 159, AD 1995 nr 59).
Tingsrätten anser inte att 63-åringen hade fog för sådan misstro och bristande förtroende för bolaget som gav honom skäl att inte acceptera det första erbjudandet. Tingsrätten anser därför att han kunde ha godtagit det första erbjudandet.
Det andra erbjudandet lämnades klart utan förbehåll och även det inom uppsägningstiden. Det innehöll även ett erbjudande om full kompensation för de omkostnader som uppsägningen orsakats 63-åringen. Han hade, om han accepterat detsamma, såldes kunnat fortsätta anställningen utan avbrott. Tingsrätten anser att 63-åringen i vart fall borde ha accepterat det andra erbjudandet.
Eftersom 63-åringen inte hade skäl att tacka nej till de godtagbara erbjudandena om att fortsätta sin anställning, och därmed inte har begränsat sin skada, ska bolaget inte förpliktas att ute ekonomiskt skadestånd till honom.
Tingsrätten förordnar att parterna ska bära sin egen rättegångskostnad, förutom vad avser bolagets rättegångskostnad i den del som gäller det återkallade yrkandet enligt 10 § LAS. Bolaget har i den delen begärt ersättning för sina rättegångskostnader med 8 000 kronor men tingsrätten bestämmer beloppet till 4 000 kronor.