Parterna träffades och gifte sig 2008. De gemensamma barnen, en dotter och två söner, föddes 2010, 2011 respektive 2015. Under en period bodde familjen i Malaysia. Parterna skildes 2017.
Den 11 oktober 2022 väckte modern talan mot fadern och yrkade ensam vårdnad om parternas tre barn, sammanfattningsvis på den grunden att exmaken hade misshandlat både henne och barnen under parternas äktenskap och barnen även efter skilsmässan, att han under umgänget utsatte barnen för religiöst förtryck, att han inte följde sådant som parterna hade kommit överens om vad gäller barnens vistelser hos sina respektive föräldrar och att han inte följde läkares ordination om medicinering av sonen Jabir.
Efter tingsrättens underrättelse den 18 oktober 2022 enligt 6 kapitlet 19 § andra stycket föräldrabalken (FB) inkom den 7 november 2022 upplysningar från socialtjänsten enligt den bestämmelsen (aktbilaga 15).
Den 14 december 2022 meddelade tingsrätten interimistiskt (tillfälligt) beslut om ensam vårdnad för mamman och avslag av yrkande från pappan om barnens rätt till umgänge med honom.
Kvinnan har yrkat ensam vårdnad, även interimistiskt, och motsatt sig att tingsrätten alls beslutar om något barns rätt till umgänge med pappan.
Under den särskilda rubriken ”religiös extremism” framförde föräldrarna allmänt hållna anklagelser om den andres extrema islamism. Sammanfattningsvis uppgav mamman att pappan på olika sätt stödde IS, att hans bror reste till Syrien och dog i krig där, att hans syster gifte sig och följde med en IS-krigare till Syrien och att även pappans mor reste med till Syrien.
Pappan har uppgett att mamman var en mycket aktiv islamistisk extremist, bland annat på nätet där hon kallade sig ”Fröken Taliban” och har gett in skriftligt underlag från nätet. Vidare har han gett in en bild från barnens rum under parternas äktenskap, där det enligt honom hänger bland annat en IS-flagga på väggen.
Mamman har inte lämnat någon förklaring till sin extremism och har varit fåordig även vad gäller det som har hänt på detta område därefter, men har kortfattat uppgett att hon inte längre bär slöja och inte heller tvingar sin dotter att göra det och att hon fortfarande är troende men inte bekänner sig till någon särskild religiös inriktning.
Göteborgs tingsrätt konstaterade att ”Med så olika uppfattningar som [föräldrarna] har vad gäller frågan om hur barn bör uppfostras, är det svårt att förstå hur de skulle kunna komma överens vad gäller barnens utbildning, religionsutövning, etc. Mot den bakgrunden framstår gemensam vårdnad som utsiktslös”.
Inte heller kan det, enligt rätten, ligga i ett barns intresse att utsättas för en så extrem tolkning av religion som tingsrätten förstår att pappan alltjämt bekänner sig till.
Den slutsatsen kan, menade domstolen, inte leda till annat än att mamman även fortsättningsvis ska anförtros vårdnaden om barnen. Hennes beslutsrätt torde då, enligt tingsrätten, innefatta bland annat en rätt att inte tillåta pappan att tvinga dottern att bära slöja.
Barnen fick dock rätt till umgänge med pappan.
Hovrätten för Västra Sverige hade att ta ställning till frågan om umgänge mellan barnen och deras pappa. Utifrån Familjerättens utredning bedömer hovrätten att det finns en risk att barnen vid ett umgänge med pappan skulle utsättas för våld av honom. Vidare framgår av mammans uppgifter att barnen, framför allt dottern, har gett uttryck för stark oro kring religiösa uttryck så som klädsel och mat, efter umgänge med pappan. Hennes uppgifter får stöd av att både dottern och ena brodern i utredningen har utryckt att det inte är bra att mamma slutat bära slöja. Oavsett vilken religiös kontext parterna levt eller lever i, talar vad som framkommit om denna oro mot att barnen har umgänge med pappan.
Därtill kommer att pappan tidigare under umgänge valt att avsluta en av sönernas medicinering.
Pappan hämtade också ut all dennes medicin när familjen flyttade till skyddat boende, vilket resulterade i att pojken stod utan medicin. Pappans förklaring, att apotekspersonalen lämnade ut medicinen utan att han bad om det, är inte trovärdig.
Det finns därför en risk att sonens medicinering skulle ändras ensidigt av pappan vid ett längre umgänge. Även denna risk talar emot ett umgänge.
Till det anförda kommer också att barnen nu lever med skyddade uppgifter. Om barnens vistelseort åter blir känd kan det förmodas att de tvingas flytta ännu en gång. Att lägga ansvaret på barnen att de, vid umgänge med sin pappa, inte ska röja uppgifter som avslöjar bostadsorten är inte lämpligt.
Med hänsyn till allt det ovan anförda kommer hovrätten till slutsatsen att ett reglerat umgänge mellan barnen och pappan för närvarande inte kan anses vara till barnensbästa. Vid denna bedömning är inte heller umgänge med umgängesstöd aktuellt.
Tingsrättens förordnande om umgänge ska därför upphävas.