De tre personerna åtalades för grovt skattebrott, skattebrott och grovt bokföringsbrott. Gävle tingsrätt gjorde en omfattande analys kring hur rättssäker den aktuella förundersökningen varit och dömde ut den.
De slutsatser och hypoteser som åklagaren har lagt fram förefaller, menade tingsrätten, grunda sig på de nu nämnda dokumenten som upprättats av handläggare från skatteenhet (besluten avseende skatt) och skattebrottsenheten (sammanfattning och bedömning avseende bokföring) och som åklagaren åberopat och förebringats vid huvudförhandlingen.
Det underliggande skriftliga materialet som Skatteverket har hanterat i sina skatteutredningar har i allt väsentligt inte presenterats vid huvudförhandlingen och det förefaller inte heller varit tillgängligt för försvaret. Som anförts har skatteutredningarna lagts in i förundersökningen och det har inte framkommit att uppgifterna i dessa utredningar kontrollerats av skattebrottsenheten och i så fall på vilket vis.
En sammanblandning av skatteutredningens och skattebrottsenhetens olika roller ska inte förekomma. Det har inte framkommit hur det är möjligt för försvaret och domstolen att säkerställa kvalitén av Skatteverkets utredning (skatteutredning och skattebrottsutredning) och om den är tillräckligt robust för att ligga till grund för de olika slutsatser och hypoteser som åklagaren har presenterat och som bland annat kommer från de olika dokumenten.
Den metod som åklagaren har valt för sin sakframställan och bevisuppgift innebär att det inte heller är möjligt att konstatera hur åklagaren iakttagit objektivitetsprincipen i 23 kap 4 § rättegångsbalken. Det är därför svårt att värdera bevisningens kvalité och styrka såvitt avser samtliga gärningspåståenden och genomföra en rationell och säker bevisvärdering som visar att utredningen kan ligga till grund för slutsatsen att det är utom rimligt tvivel att gärningarna
Sammanfattningsvis ger den skriftliga utredning som presenterats inte rätten möjlighet att verifiera att de uppgifter och fakta som åklagaren presenterat är korrekta. Den bristen avhjälps inte genom vittnesförhören med två handläggare från Skattebrottsenheten – övriga vittnen har hörts om företrädarfrågor.
Med hänsyn till vad som nu anförts ger den utredning som åklagaren presenterat vid huvudförhandlingen inte tillräckligt säkert stöd för slutsatsen att det är utom rimligt tvivel att gärningar har ägt rum på så vis som åklagaren har påstått i sina gärningsbeskrivningar (punkterna 1 – 6). Åtalen skulle därför ogillas.
Hovrätten för Nedre Norrland har en helt annan syn på utredningen. En stor del av den skriftliga bevisningen i målet utgörs av material som har sammanställts av Skattebrottsenheten vid Skatteverket. Underlaget till utredningen har främst bestått av beslagtagna handlingar, kontoutdrag och deklarationer samt kundfakturor, förvaltarberättelser och uppgifter från Skatteverket. De två tidigare nämnda skatterevisorerna har även berättat om sina granskningar av de i målet aktuella bolagen Noki Entreprenad AB och Nokarius Egna AB. De har bland annat förklarat hur granskningarna genomfördes och redogjort för vilket material de hade tillgång till och vilka analyser och som kunde göras utifrån det tillgängliga materialet.
Hovrätten konstaterar att merparten av de handlingar som verkar ha legat till grund för Skatteverkets slutsatser i fråga om bland annat taxering även har getts in och åberopats som bevisning i målet. Åklagaren har utöver detta bland annat åberopat vittnesförhör med chaufförer och företrädare för några av bolagens större beställare. De tilltalade har dessutom, i viss utsträckning, gått med på att det skedde transportverksamhet i bolagen under den påstådda brottstiden och att bolagen fakturerade för körningar och betalade ut lön till chaufförerna.
Hovrätten anser sammantaget att den utredning som lagts fram i målet är så pass robust att det är möjligt för domstolen att utvärdera de slutsatser som redovisats i Skatteverkets promemorior och taxeringsbeslut. Det är även möjligt att ta ställning till betydelsen av och beviskraften i den av åklagaren åberopade bevisningen.
Det finns emellertid inte skäl att återförvisa målet till tingsrätten av den anledningen att hovrätten bedömer att bevisningen i målet kan läggas till grund för domstolens prövning i skuldfrågan. Hovrätten anser inte heller att det förhållandet att åklagaren åberopat viss ny skriftlig och muntlig bevisning i hovrätten utgör skäl för återförvisning av målet.
Två av de tilltalade döms till fängelse i 1 år och 7 månader och den tredje till fängelse i 1 år och 9 månader.