Under perioden januari 2014 till och med år 2021 agerade den före detta advokaten som juridiskt ombud i flera olika ärenden för en kvinna som hävdar att hon var hans flickvän under dessa år. Den 23 augusti 2021 fakturerade han kvinnan för 197 timmars arbete. Fakturan kvarstår oreglerad. Den tid som fakturerats är hänförlig till sex olika ärenden. Juristen begär 369 375 kronor i ersättning.
Exflickvännen hävdar att juristen har hjälpt henne i tvisterna inom ramen för deras privata relation och de har endast kommit överens om att betalning skulle erläggas för hans arbete i tre av de sex ärendena.
Först efter att deras privata relation avslutats framställde juristen krav på betalning gentemot henne utöver det som var avtalat. Han hade inte upprättat något uppdragsavtal, informerat henne om vilken taxa han hade för avsikt att fakturera eller på annat sätt gjort klart för henne att hans avsikt var att fakturera henne. Omständigheten att han vare sig ansökt om rättsskydd eller rättshjälp för henne, trots att hon varit berättigad till det i flera av tvisterna, visar att han inte tillvaratagit hennes intressen och att han aldrig hade en verklig avsikt att fakturera henne.
Exadvokaten anför att när han företrädde kvinnan gjorde han det som jurist. Han har i samtliga ärenden utom ett uppfattat kvinnan som näringsidkare och har därför gjort bedömningen att hon inte har rätt till rättsskydd eller rättshjälp. Han och kvinnan har inte haft den typ av relation att han skulle ha utfört arbete för henne utan att ta betalt. De hade inte en relation fram till 2021. Kvinnan hade under perioden en relation med en annan man.
Solna tingsrätt konstaterar att vid tjänster som avser immateriella uppdrag, till exempel juridisk rådgivning, är huvudregeln att uppdragsgivaren är skyldig att betala arvode till uppdragstagaren (se 18 kap. 5 § handelsbalken; jfr NJA 1957 s. 204 och Hellner m.fl., Speciell Avtalsrätt II, Kontraktsrätt, första häftet, 7 uppl. s. 254 ff.). Av äldre praxis kan det utläsas att ersättning till uppdragstagaren ska utgå såvida det inte av omständigheterna framgår att uppdraget varit benefikt till sin karaktär (jfr NJA 1957 s. 204, NJA 1957 s. 665, NJA 1929 s. 661, NJA 1964 s. 89 och NJA 1969 s. 409). I linje härmed bör den som påstår att tjänsten skulle utföras vederlagsfritt ha bevisbördan för sitt påstående. Beviskravet är detsamma som för tvistemål i allmänhet.
Det är ostridigt att inget skriftligt uppdragsavtal har tecknats mellan parterna. Vid bedömningen av om tjänsten har utförts vederlagsfritt får tingsrätten i stället göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som framkommit.
Tingsrätten bedömer att kvinnans uppgifter om parternas relation framstår som både trovärdiga och tillförlitliga, får visst stöd av utredningen i övrigt och förtjänar mer tilltro än mannens uppgifter i detta avseende. Tingsrätten finner det därmed visat att parterna haft en nära personlig relation under flera års tid på det sätt som kvinnan har beskrivit.
Mot bakgrund av den typ av relation som det således är utrett att parterna har haft framstår det för tingsrätten i sig inte som orimligt att juristen inom ramen för relationen utfört benefika tjänster till förmån för kvinnan. Vad som är utrett om deras relation talar i stället för att det skulle kunna vara så att tjänsterna skulle utföras vederlagsfritt, trots att det arbete som käranden utfört normalt sett är sådant arbete som uppdragstagaren tar betalt för.
Vad som, enligt tingsrätten, mycket starkt talar för att tjänsten utförts vederlagsfritt är det faktum att mannen ostridigt inte fakturerade kvinnan för sitt arbete förrän i augusti år 2021, trots att han haft uppdrag sedan år 2014 och enligt egen uppgift haft rätt till betalning för ett mycket stort antal timmars arbete.
Hans förklaring till varför faktureringen dröjde så länge framstår inte som rimlig. Även om kvinnan då fick tillgång till likvida medel och hennes ekonomi möjligtvis var mer ansträngd i tiden dessförinnan finns det goda skäl att löpande fakturera en klient, exempelvis risken för preskription och andra betalningsinvändning.
Vid en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter finner tingsrätten att kvinnan har styrkt sitt påstående om att tjänsten skulle utföras vederlagsfritt. Fordran är därmed obefogad och käromålet ska ogillas i sin helhet.
Nu måste juristen betala kvinnans rättegångskostnader på 152 370 kronor.
Domen är överklagad till hovrätten.