Mannen och kvinnan har en gemensam son född den 8 december 2016. Modern yrkade att hon skulle anförtros ensam vårdnad om sonen samt, i andra hand, att tingsrätten ska förordna att han ska vara stadigvarande boende hos henne. Yrkandena framställs att gälla omedelbart. Pappan bestred yrkandet om ensam vårdnad och yrkandet om boende.
Hudiksvalls tingsrätt konstaterade att föräldrarna inte lyckats utveckla en god föräldrarelation till sonens bästa. Av utredningen framgår att båda föräldrarna tidigare har haft brister i sin föräldraförmåga och att detta gått ut över sonen.
Av den skriftliga utredningen och de hörda vittnenas utförliga berättelser med tillförlitliga uppgifter framgår dock, enligt tingsrätten, ”att modern har utvecklat ett fullgott föräldraskap samt att fadern har satt sitt uppenbara alkoholberoende i främsta rummet. Trots vad som framkommit i utredningen har han inte uppvisat tillförlitlig nykterhet”.
Enligt tingsrätten är det inget absolut hinder för den som har ett pågående missbruk att anförtros ansvar för barn under tider med uppvisad nykterhet, men uppgifterna i utredningen utvisar, enligt tingsrätten, att pappan under tider då han har varit berusad uppsökt sina barn.
Av dokumentation av samtal med barnet framgår tydligt att pappans bristande uppträdande fått till följd att sonen har ett bristande förtroende för honom, även om sonen tycker mycket om båda föräldrarna.
Tingsrätten fortsätter: ”Pappans svajiga föräldraförmåga utesluter att han utan betryggande rehabilitering med uppvisad nykterhet ges något ansvar för barnet…”.
Tingsrätten biföll därför moderns vårdnadsyrkande anförtrodde henne ensam vårdnad om sonen.
Det blev också nej till umgänge för sonen gentemot pappan. Skrev ”att det föreligger omständigheter som starkt talar för att [sonen] vid umgänge riskerar att utsättas för [pappans] bristande föräldraförmåga på sätt som medför bestående brister i [sonens] utveckling”.
Hovrätten för Nedre Norrland noterar att utredarna anseratt sonen har en god och nära relation till båda sina föräldrar. Utredarna har också konstaterat brister hos båda föräldrarna i sitt föräldraskap men anser att föräldrarna kan komplettera varandras styrkor och svagheter och därmed, i båda utredningarna, ansett att gemensam vårdnad skulle vara det bästa alternativet för sonen. Enligt utredarna avser bristen hos modern att hon kan ha svårigheter att reglera sitt humör och anpassa sitt beteende utifrån situation.
När det gäller pappan har utredarna haft svårt att utvärdera hans alkoholkonsumtion och hur det påverkat umgänget med sonen. Klart är dock att mamman har en oro för pappans alkoholkonsumtion och pappan har en oro kring mammans svårigheter och att hon är konfliktsökande. Hovrätten anser att det av utredningen i målet har kommit fram att pappan tycks ha ett riskfyllt alkoholbruk, men hovrätten anser inte att denna risk är sådan att han är att betrakta som olämplig som vårdnadshavare.
Vid en sammantagen bedömning av den utredning som lags fram i hovrätten delar hovrätten utredarnas bedömning och anser, till skillnad mot tingsrätten, att båda föräldrarna är lämpliga som vårdnadshavare och att de brister som finns till och från i deras samarbete inte är sådana att de utesluter att de har gemensam vårdnad om Isaac.
Det samarbete de haft visar också att de kan komplettera och stötta varandra när det gäller sonen och att de tillsammans har förmåga att ta föräldraansvar. Detta samarbete bör parterna kunna utveckla och fördjupa. Hovrätten anser också att det vid en fortsatt ensam vårdnad för mamman finns risk för att sonens kontakt med pappan kan komma att begränsas. Hovrätten anser också att en gemensam vårdnad om sonen får anses vara till hans bästa. Föräldrarna ska därför tillerkännas gemensam vårdnad om sonen.
Sonen ska dock även fortsättningsvis ha sitt stadigvarande boende hos mamman.
När det gäller umgänge ska det ske i enlighet med pappans yrkande.