Det i dag 66-åriga barnbarnets svärfar avled år 2009 och i bouppteckningen efter honom redovisades bohaget och lösöret såsom ”sedvanligt bohag” till ett sammanlagt värde om 20 000 kronor. Svärmodern avled i januari 2020.
66-åringens fru och ett barnbarn till de avlidna är dödsbodelägare i dödsboet efter 66-åringens svärmoder. I samband med bouppteckningen efter svärmodern uppstod tvist rörande äganderätten till en tavla som sedan flera år tillbaka hade hängt i svärföräldrarnas hem.
Tavlan bär namnet ”Dansscen, den Filippinska danserskan” och är målad av Fernando Amarsolo y Cueto, 1892–1972, som anses vara en av Filippinernas mest inflytelserika målare. Enligt Bukowskis är tavlan målad år 1953. Tavlans mått är ca 61x76 cm, den är inte inglasad och ramen är utsirad och svagt guldfärgad. Tavlan förvaras numera hos Bukowskis som har satt ett utropspris om cirka 400 000–500 000 svenska kronor.
66-åringen har gjort gällande att tavlan tillhör honom och att han fått den i gåva av sin farfar medan barnbarnet har gjort gällande att den tillhör dödsboet.
66-åringen hävdar att år 1957 förvärvade hans farfar och dennes hustru en fastighet i Djursholm med en stor villa om cirka 300 kvadratmeter dit de då flyttade. Där bodde makarna till år 1980 då de beslutade sig för att flytta till ett äldreboende i Stocksund. Det nya boendet var betydligt mindre och det var därför nödvändigt att avveckla en stor del av bohaget och lösöret i villan.
Inför försäljning och avveckling av fastigheten fick makarnas två söner och deras barn möjlighet att gå igenom och fördela föremålen mellan sig. Makarnas son med familj var sedan lång tid bosatta i USA. Det beslöts därför att så många som möjligt skulle komma till Sverige under sommaren 1980 för att gå igenom alla saker och diskutera hur dessa skulle fördelas i samförstånd.
66-åringen valde bland annat den omtvistade tavlan och andra saker av ostasiatiskt ursprung. Tavlan fanns sedan i 66-åringens besittning och hängde hemma hos honom i de bostäder som han hade efter att ha flyttat från föräldrahemmet. När 66-åringen i början av 90-talet skaffade ett nytt boende insåg han att tavlan inte riktigt passade in och lät den därför vara hos hans svärföräldrar dit han menar att han deponerade tavlan.
Sammantaget anser Södertörns tingsrätt att den bevisning som 66-åringen har lagt fram ger starkt stöd för hans påståenden om att han fått tavlan i gåva av sin farfar, som dessförinnan ägde och innehade tavlan i bostaden på Djursholm, och att tavlan i samband med detta kom i 66-åringens besittning.
66-åringens berättelse om deponeringen får, i tingsrättens ögon, starkt stöd av vad hans fru har berättat om deponeringen och skälen för den. Frun har berättat att det var en konstant byggnadsprocess på fastigheten under den aktuella perioden och att de förvarade en del saker hos föräldrarna som bodde i närheten och som också engagerade sig och deltog i bygget.
Till vederläggande av 66-åringens talan och påstående i denna del har barnbarnet fört fram att hennes mor som lärde känna familjen år 1994, aldrig har hört från någon att tavlan rätteligen tillhör 66-åringen, utan att detta påstods först sedan tavlans värde blev känt.
Den omständighet att det inte är klarlagt att ägandeförhållandena till tavlan har påtalats tydligt för den nämnda modern innan tavlans värde blev känt har dock ingen omedelbar betydelse för frågan om tavlan tillhör 66-åringen och om den deponerades hos hans svärföräldrar, även om det självklart kan påverka trovärdigheten i hans påståenden om detta. Tingsrätten bedömer dock inte att denna omständighet förtar värdet av den tidigare presenterade bevisningen i sådan grad att den inte längre kan anses tillräcklig.
När det slutligen gäller bouppteckningen efter svärfadern konstaterar rätten att den inte ger någon indikation på att en värdefull tavla skulle ha ingått i kvarlåtenskapen. Om detta berodde på att tavlan inte har tagits med i bouppteckningen av det skälen att den inte var en del av kvarlåtenskapen, eller om det berodde på att tavlans värde vid den tidpunkten var okänt, kan dock inte klarläggas. Bouppteckningen ger således inte stöd för någon av de olika ståndpunkter som presenterats i målet.
Därmed ska käromålet bifallas.