Kärandena i målet ägde hälften vardera av aktierna i IMS Europé AB, vars verksamhet i huvudsak var inriktad på posthantering. Bolagets revisor var delägare och anställd i Grant Thornton. Under i huvudsak åren 2006 och 2007 upprättades en skattemässig struktur för IMS enligt följande: Den 15 april 2006 träffade IMS och det engelska bolaget Primetime Industries Ltd ett licensavtal (Licensavtalet). Licensavtalet undertecknades av Kärandena för IMS räkning. Avtalet avsåg ett posthanteringssystem som IMS skulle erlägga licensavgifter för enligt en viss procentsats av bolagets omsättning, betalningar som senare också gjordes.
Kärandena var i sin tur delägare i Primetime genom varsin utländsk kapitalförsäkring meddelad av Victory Life & Pension Assurance Co Ltd. Kapitalförsäkringarna hade rätt till vinsten avseende rättigheterna, det vill säga royaltybetalningarna till Primetime minskat med kostnaderna.
Genom upplägget kunde vinsterna i Primetime med anledning av royaltybetalningarna slussas till Victory Life och kapitalförsäkringarna. Kärandena lyfte sedan utdelning ur kapitalförsäkringarna, som överfördes till bankkonton utomlands som Kärandena hade tillgång till via varsitt bankkort.
I början av 2007 påbörjades en diskussion om en överlåtelse av IMS. För rådgivning kring företagsöverlåtelsen anlitade kärandena Grant Thornton.
Kärandena sålde sina aktier i IMS till Swiss Post International Sweden AB den 18 januari 2008.
Grant Thorntons arvode för rådgivningen vid företagsöverlåtelsen uppgick till cirka 250 000 kronor. För övrig rådgivning uppgick arvodet under åren i vart fall till 175 000 kronor.
Den 18 december 2013 underkände Skatteverket uppläggets struktur i sitt omprövningsbeslut.
Enligt Skatteverket utgjorde licensavtalet ett skenavtal då det saknades motprestationer till IMS motsvarande royaltybetalningarna. Betalningarna sågs därmed som förtäckt lön till kärandena. Skatteverket beslutade att eftertaxera kärandena samt påföra dem ränta och skattetillägg. Skatteverket beslutade också att påföra IMS skattetillägg samt arbetsgivaravgifter för oredovisad lön.
Tvisten i målet rör huruvida Grant Thornton är skadeståndsskyldigt gentemot Kärandena för de skatter och avgifter som de i efterhand personligen blivit påförda samt för de kostnader som uppstått genom förlikningslikviden.
En av männen yrkade att tingsrätten ska förplikta Grant Thornton att till honom betala 1 414 056 kronor och den andre begär 1 477 612 kronor.
Tingsrätten ogillade talan om skadeståndsansvar på grund av brott i tjänsten. Stockholms tingsrätt ansåg att ett uppdragsförhållande om skatterådgivning har uppkommit mellan kärandena och Grant Thornton. Domstolen konstaterade vidare att en skatterådgivare bär gentemot sin klient på kontraktsrättslig grund ett ansvar för skada som vållats genom vårdslöshet. En rådgivare med sakkunskap i skattefrågor har att belysa skattekonsekvenser och ge en korrekt information om gällande regler (se NJA 1992 s. 243). Om rådgivaren har brustit på dessa punkter kan rådgivaren därför ha agerat vårdslöst. Vid bedömningen av om en rådgivare har varit vårdslös ska dock inte enbart rådgivarens risktagande beaktas, utan även klientens medvetenhet om sitt eget risktagande (jfr NJA 2019 s. 877).
Kärandena skrev på licensavtalet utan någon egentlig genomläsning. Även om det inte kunde krävas att kärandena själva gjort någon djupare skatterättslig bedömning ansåg tingsrätten att kärandena måste ha varit medvetna om att Strukturen inneburit påtagliga risker.
Svea hovrätt gör en helt annan bedömning angående revisorernas vårdslöshet. Det är enligt hovrätten tydligt att det fanns uppenbara risker med uppläggets struktur. Information om att myndigheterna redan hade underkänt sådana förfaranden fanns dessutom på sådana platser där det är rimligt att förvänta sig att en revisionsbyrå som ger professionell skatterådgivning söker efter information och var alltså tillgänglig för revisorn och Grant Thornton vid tiden för strukturens uppbyggnad. Att under sådana förhållanden introducera upplägget för uppdragsgivarna anser hovrätten utgör ett klandervärt agerande.
Sammanfattningsvis har Grant Thornton haft god insyn i bolagets verksamhet. Grant Thornton fick även i uppdrag att hjälpa käranden med deklarationerna och sedan att sälja bolaget. Revisorn och Grant Thornton har expertkunskap i skattefrågor. Strukturen hade inte tillkommit utan revisorns råd. Rådgivningen skedde trots att information om att myndigheter underkände den typen av upplägg fanns tillgänglig för honom via sedvanliga informationskanaler. Varken rådgivningen i sak eller riskinformation till uppdragsgivarna finns dokumenterad och liknandeupplägg har i andra fall medfört straffrättsligt ansvar.
Det är mot den bakgrunden uppenbart att rådgivningen i sig har varit vårdslös och utgjort ett avsteg från sedvanlig rådgivning. Med hänsyn till vad som framkommit spelar det i detta avseende enligt hovrätten mindre roll hur Rickard kärandena har agerat (jfr NJA 2019 s. 877p. 36-39). Deras beteende och risktagande bör i stället beaktas vid bedömningen av om skadeståndsskyldigheten ska jämkas på grund av medvållande.
Kärandena har varit medvetna om att de genom de olika kapitalflödena kunde använda sina respektive kort till bankkonton i Luxemburg för att ta ut pengar utan att medlen beskattades. Den enda undersökningsåtgärd som de vidtog var att fråga revisorn om tillåtligheten varpå denne svarade att andra bolag gjorde på det sättet. Kärandena hade vid tiden för uppbyggnaden av strukturen på upplägget flera års erfarenhet av att driva bolag och måste ha varit medvetna om att uttag ur bolag beskattas och att det fanns en påtaglig risk för att upplägget skulle underkännas av myndigheterna. Enligt hovrätten har de genom sitt agerande varit medvållande till skadan i sådan grad att skadeståndet ska jämkas till noll kronor.