Omsorgsnämnden Storumans kommun beslutade i mars 2023 att omedelbart omhänderta en i dag 17-årig flicka med stöd av 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Förvaltningsrätten i Umeå fastställde beslutet.
Därefter ansökte nämnden om att flickan skulle vårdas med stöd av 1 § andra stycket och 3 § LVU samt att beslutet skulle gälla omedelbart. Till stöd för ansökan anförde nämnden att flickan uppvisar ett socialt nedbrytande beteende genom att hon har en ”destruktiv relation” med en kvinna i 40-årsåldern, flickans före detta rektor.
Flickans föräldrar medgav bifall till ansökan och tillade bland annat att kvinnan stulit deras föräldramandat utan att själv ha tagit föräldraansvaret. Föräldrarnas anknytning till dottern har allvarligt skadats på grund av relationen till kvinnan.
Flickan motsatte sig bifall till ansökan men vidgick att hon hade en relation till kvinnan. Hon underströk dock att det enbart rörde sig om en vänskapsrelation.
Förvaltningsrätten började med att hänvisa till 3 § LVU. En förutsättning för vård enligt den bestämmelsen är att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom, såvitt här är relevant, socialt nedbrytande beteende.
Begreppet socialt nedbrytande beteende definieras inte i lagen men enligt förarbetena avses att den unges beteende avviker från samhällets grundläggande normer. I förarbetena nämns dessutom vissa ageranden som utgör ett sådant beteende. Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att även andra beteenden än de som tas upp i förarbetena kan omfattas av begreppet, men har samtidigt framhållit att tillämpningen inte får gå utöver vad som är en rimlig tolkning av ordalydelsen.
Av utredningen framgåt att relationen med kvinnan inleddes när flickan gick i årskurs ju då kvinnan skulle utgöra ett extra stöd för henne i skolan. Trots placering på familjehem och omplacering till förstärkt familjehem har flickan fortsatt att träffa kvinnan. Av omsorgsnämndens utredning framgår att kvinnan beskriver det som en kärleksrelation medan flickan menar att det rör sig om en vänskapsrelation.
Oavsett hur relationen ska klassificeras ansåg rätten att relationen till kvinnan hade haft ”en negativ och skadlig inverkan på [flickans] liv”. Dessutom hade flickan hotats av en nära anhörig till kvinnan. Flickan hade även påträffats i bagageutrymmet i kvinnans bil, enligt uppgift av egen fri vilja.
”Förvaltningsrätten bedömer att [flickan] genom att ha en destruktiv och skadlig relation där allt annat i livet tycks ha fått stå åt sidan, genom att vid upprepade tillfällen avvika från familjehemmet och vid i vart fall ett tillfälle befunnit sig i en situation som inte kan betraktas som annat än olämplig uppvisar ett beteende som får betraktas som socialt nedbrytande i den mening som avses i 3 § LVU”, skrev domstolen.
Behövlig vård ansågs inte kunna ge på frivillig väg och ansökan skulle därför bifallas.
Rådmannen var skiljaktig och ville avslå ansökan. I likhet med majoriteten bedömde hon att flickans relation till kvinnan varit destruktiv, men ansåg att beteendet inte kunde betecknas som socialt nedbrytande i LVU:s mening.
Kammarrätten i Sundsvall ändrar nu förvaltningsrättens dom och avslår nämndens ansökan.
Enligt domstolen kan en 17-årings intensiva relation med en person över 40 år – oavsett om det rör sig om en kärleksrelation eller vänskapsrelation – inte anses innebära att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Inte heller en 17-årings avskärmande från sina föräldrar kan anses utgöra ett sådant beteende. Inte heller den omständigheten att flickan påstås missköta sin medicinering när hon umgås med kvinnan kan sägas utgöra ett nedbrytande beteende.
Mot bakgrund av detta saknas det förutsättning att besluta om vård med stöd av LVU. Överklagandet ska därför bifallas. Domen ska dock inte gälla omedelbart.