Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

Helomvändning i MÖD: Överlåtande bolag ansvarigt för kvicksilverföroreningar

Mark- och miljööverdomstolen finner att ett bolag som har dumpat tusentals gifttunnor i Sundsvallsbukten ensamt ansvarar för de miljöskador som har uppstått till följd av detta. Att det ingåtts ett avtal i mitten av 1980-talet där ett annat bolag i koncernen tog över verksamheten ändrar inte bedömningen.

Helomvändning i MÖD: Överlåtande bolag ansvarigt för kvicksilverföroreningar
Enligt MÖD har varken huvudfordringen eller regressfordringen prekluderats. Foto: Isak Bellman

Stockholms superfosfat fabriks AB, numera Fortum Ljunga Kraft AB, tillverkade från år 1945 polyvinylkorid (PVC) i Storviksverken i Sundsvalls kommun. Det ledde till att det i tillverkningsprocessen mellan åren 1945 och 1968 uppkom avfall i form av kvicksilverhaltig katalysatormassa.

Bolaget gjöt in avfallet i betong i metalltunnor och dumpade därefter tunnorna i Sundsvallsbukten i Östersjön. Cirka 23 000 tunnor dumpades, varav ungefär 13 200 tunnor under åren 1961–1964 i ett cirka 12 kvadratkilometer stort område.

PVC-verksamheten övertogs år 1985 av ett bolag som i dag går under namnet Bygglim Sverige AB. Bygglim drev PVC-verksamheten vidare till 1988, då den avslutades.

År 2006 påträffades cirka 3 500 tunnor i dumpningsområdet. Med anledning av detta startade länsstyrelsen en ansvarsutredning och kontaktakade då såväl Bygglim som Fortum Ljunga. Det sistnämnda bolaget valde att inte delta i utredningen. Två år senare likviderades Fortum Ljunga.

Byggslim gick med på att ta fram en undersökningsplan för dumpningsområdet. Kostnaden för planen uppgick till drygt 3,4 miljoner kronor. År 2017 väckte Bygglim talan mot Fortum Ljunga enligt 10 kap. 6 § miljöbalken och yrkade att bolaget skulle utge ersättning motsvarande avhjälpandekostnaderna.

Fortum Ljunga invände att Bygglims regressfordran var prekluderad eftersom någon fordran inte anmäldes i likvidationen. Varken bolagets styrelse eller likvidatorn kände heller till någon fordran mot bolaget utöver vad som reglerades inom ramen för likvidationen. Bolaget invände även att Bygglim genom överlåtelsen av PVC-verksamheten år 1985 tog över miljöskadeansvaret, vilket framgick av överlåtelseavtalet.

Mark- och miljödomstolen i Östersund ogillade käromålet.

Domstolen ansåg att ett krav på avhjälpande av miljöskada från det allmänna inte kan prekluderas och att motsvarande gällde för Bygglims regressfordran. Domstolen tog därefter ställning till om 1985 års avtal innebar att Bygglim övertog det miljörättsliga ansvaret.

Eftersom båda bolagen bedrivit verksamhet som bidragit till föroreningen enligt 10 kap. 2 § miljöbalken var båda som utgångspunkt solidariskt ansvariga för avhjälpandekostnaderna.

Enligt 10 kap. 6 § andra stycket MB ska betalningsansvaret fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har medverkat till föroreningen och omständigheterna i övrigt. Med hänsyn till att Fortum Ljunga var den som dumpat tunnorna var utgångspunkten att det bolaget skulle svara för kostnaderna.

Samtidigt verkar avsikten med 1985 års avtal ha varit att det offentligrättsliga avhjälpandeansvaret för miljöskadorna skulle placeras hos förvärvaren, alltså hos Bygglim.

Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, har tidigare i liknande mål ansett att för att frångå huvudregeln om att den som orsakat föroreningen ska stå för kostnaderna krävs att den andra parten uttryckligen tagit på sig ansvaret. Exempelvis har en friskrivningsklausul rörande miljöskador inte ansetts föranleda en jämkning av ansvaret eftersom det inte framgick att avsikten varit att friskriva sig även från framtida krav på sanering.

I det här fallet bedömde domstolen däremot, trots att det inte finns något tydligt åtagande, att Bygglim genom avtalen åtagit sig ansvar för avhjälpande. Syftet med avtalen var nämligen att renodla verksamheterna och inom koncernen avgränsa dem från varandra.

Avsikten mellan parterna måste därför ha varit att allt ansvar för en viss verksamhet, även det offentligrättsliga ansvaret för avhjälpande av miljöskador, skulle åläggas det bolag som bedrev den aktuella verksamheten.

Talan ogillades därför.

MÖD gör en annan bedömning och bifaller käromålet.

Rätten konstaterar att Fortum Ljunga har varit verksamhetsutövare i 10 kap. miljöbalkens mening och PVC-verksamheten har pågått efter att föroreningsansvaret för verksamhetsutövare infördes. Det är även ostridigt att dumpningen har utförts av bolaget. Dessa omständigheter talar för att Fortum Ljunga ensam ska bära avhjälpandekostnaderna.

När det gäller kostnaderna anser MÖD att de har varit motiverade, med undantag för cirka 207 000 kronor. Bygglim kan alltså regressiv göra gällande kostnader upp till drygt 3,2 miljoner kronor.

Med dessa utgångspunkter går domstolen vidare och prövar betydelsen av 1985 års avtal. Nämnda avtal innehåller inte någon uttrycklig reglering rörande eventuellt ansvar för avhjälpande av miljöskador i framtiden. ”Som utgångspunkt måste detta förhållande med styrka anses tala emot att avtalen avsett att reglera ett betydande offentligrättsligt ansvar”, skriver domstolen.

Svaranden har argumenterat för att avgörande vikt måste fästas vid att det har rört sig om överlåtelser inom samma bolagskoncern. Det är uppenbart, menar bolaget, att koncernmoderbolagets syfte med överlåtelser har varit att placera allt ansvar för en viss verksamhet hos det bolag som bedrev verksamheten.

MÖD låter sig inte övertygas av detta, utan konstaterar att dotterbolagen är självständiga juridiska personer och ett eget ansvar för den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen. Koncernstyrelsens syfte kan därför inte utan vidare godtas som den gemensamma partsavsikten. Detta särskilt eftersom det varken för moderbolaget eller dotterbolagen vid den tidpunkten stod klart att något miljöansvar skulle aktualiseras. Inte heller köpeskillingen kan sägas avspegla att miljöansvaret skulle föras över till Bygglim.

Sammantaget anser domstolen att det utifrån avtalen från år 1985 går att dra några slutsatser om en gemensam partsavsikt. Forum Ljungas betalningsansvar ska alltså inte bortfalla på den grunden.

Slutligen prövar domstolen om Bygglim har förlorat sin rätt att kräva betalt på grund av prekulsion.

Enligt 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer, kallelselagen, förlorar en borgenär som underlåter att anmäla sin fordran under likvidationen sin rätt att kräva ut fordringen. Detta under förutsättningen att borgenären inte visar att gäldenären har känt till fordran före anmälningstidens utgång.

Högsta domstolen, HD, har i NJA 2020 s. 997 uttalat att bestämmelserna om preklusion i 6 § bör tillämpas även på fordringar enligt 10 kap. miljöbalken. Den fordran som var aktuell i målet var en regressfordran men HD prövade aldrig om den var prekluderad, eftersom den frågan inte omfattades av prövningstillståndet.

I rättsfallet stod det klart att käranden hade kunnat anmäla regressfordringen inom fristen. Dessutom ansvarade käranden subsidiärt och svaranden var primärt ansvarig.

I det aktuella fallet görs regressfordringen gällande mellan två primärt ansvariga verksamhetsutövare. Det är Fortum Ljunga som har varit verksamhetsutövare under hela perioden och vidtagit alla aktiva åtgärder. Till saken hör även att Fortum Ljunga likvideras år 2008 och att regressfordringen avser kostnader som Bygglim betalade först år 2016.

Enligt MÖD talar övervägande skäl för att det allmännas fordran uppkom genom den skadegörande handlingen, det vill säga vid dumpningen av tunnorna. Till stöd för att Fortum Ljunga hade kännedom om det allmännas fordran vid likvidationen har Bygglim åberopat e-postmeddelanden mellan länsstyrelsens företrädare och Fortum Ljungas företrädare från år 2006. Bygglim har även betonat att det trots allt var Fortum Ljunga som dumpade tunnorna.

Domstolen anser att länsstyrelsen då på ett tillräckligt tydligt sätt klargjorde att det allmänna ansåg sig ha en fordran på avhjälpande i förhållande till bolaget. Huvudfordringen – det allmännas fordran på bolaget – anses därför inte vara prekulderad. På grund av en regressfordrans enligt 10 kap. miljöbalkens särskilda karaktär anser MÖD att inte heller den är prekluderad.

MÖD kommer alltså fram till att Fortum Ljunga ska betala drygt 3,2 miljoner kronor till Bygglim plus ränta.

Ladda ner dokument

Namn Storlek Ladda hem

M 8740-20.pdf

2 MB
Instans
Mark- och miljööverdomstolen
Rättsområden
Övrig fastighetsjuridik, Associationsrätt - aktiebolagsrätt, Föroreningar, avfall och miljöskador, Övrig miljörätt, Värdepappersrätt