Blendow Lexnova har tidigare skrivit om ett liknande mål där Nyköpings tingsrätt först avvisade talan från fyra passagerare om ersättning för försenat flyg med hänvisning till flygbolagets prorogationsklausul. Efter EU-domstolens avgörande den 18 november 2020, DelayFix (C-519/19, EU:2020:933 där klausulen underkändes tillät tingsrätten talan i samma mål.

Den bedömningen delades dock inte av Svea hovrätt (Ö 9442-21 ) som ansåg att rättskraften satte stopp för en ny prövning om samma sak. ”Även om det konsumenträttsliga skyddet är starkt inom unionsrätten kan skyddet, i aktuellt mål, inte anses vara så starkt att det finns skäl att frångå de inhemska rättskraftsreglerna” skrev hovrätten.

Nu har Göteborgs tingsrätt avgjort ett liknande mål. Tingsrätten tog dock först ställning till frågan om ombudet från Airhelp hade behörighet att företräda den aktuella familjen sedan hennes behörighet hade ifrågasatts av Ryanair.

Fullmakten, som är undertecknad den 23 augusti 2018 av familjen, uppvisades i original när ombudet första gången förde talan avseende kompensation i anledning av den inställda flighten. Fullmakten ger ombudet rätt att vid samtliga domstolar anhängiggöra familjens talan mot Ryanair angående fordran för försenade och inställda flyg med aktuell bokningsreferens.

Fullmakten har inte återkallats hos domstolen.

Göteborgs tingsrätt konstaterar att en återkallelse inte är gällande om den inte kommit rätten till kännedom (se 12 kap. 18 § rättegångsbalken). Ombudet är därför behörig att föra familjens talan även i denna rättegång, som ju avser samma sak som i mål det tidigare målet.

Tingsrätten tar därefter ställning till frågan om res judicata. Tingsrätten konstaterar att syftet bakom reglerna om rättskraft är att parterna ska känna trygghet i att ett slutligt avgörande inte ska kunna rubbas genom en ny rättegång. Rättskraften är dock inte absolut. Om nya omständigheter har inträffat efter avgörandet kan en fråga prövas på nytt. Exempel på nya omständigheter utgör ny lagstiftning som getts retroaktiv verkan (se NJA 1992 s. 598). Ny praxis anses dock generellt inte utgöra en sådan ny omständighet (se Ekelöfs utlåtande i NJA 1963 s. 612 samt prop. 1989/90/74).

Högsta domstolen har i fråga om resning bedömt att ny praxis från EU-domstolen inte utgör sådan ny omständighet som avses i 58 kap. 1 § första stycket 3 rättegångsbalken (se NJA 2016 s. 320). HD uttalade bland annat följande: Unionsrättens allmänna rättsgrundsatser sätter en gräns för medlemsländernas möjlighet att utforma regler om rättskraft. Det får inte bli praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens bestämmelser. Ytterst blir det fråga om att väga intresset av den nationella rättskraftsregeln mot intresset av att den unionsrättsliga regeln kan genomdrivas. Principen om domens rättskraft måste då uppfattas som allmänt erkänd. Det krävs därför ett starkt unionsrättsligt intresse för att ett mål ska kunna prövas på nytt.

Tingsrätten hänvisar till ovan nämnda avgörande från Svea hovrätt (Svea hovrätts avgörande den 6 maj 2022 i mål nr Ö 9442-21). Tingsrättens slutsats är att EU-domstolens avgörande inte utgör en sådan ny omständighet som innebär att frågan om domstols behörighet kan prövas på nytt. Även om det konsumenträttsliga skyddet är starkt inom unionsrätten finns inte skäl att frångå de inhemska rättskraftsreglerna.