Skatteverket beslutade genom omprövning den 28 juni 2019 att påföra DSAB Destination Stockholm AB utgående mervärdesskatt för redovisningsperioderna januari-december 2017 och januari-december 2018.
Skatteverket beslutade även att medge bolaget avdrag för ingående mervärdesskatt för aktuella redovisningsperioder samt medge bolaget avdrag vid inkomstbeskattningen för beskattningsåret 2017 för den ytterligare mervärdesskatten som ska betalas.
Bolaget yrkade att Skatteverkets beslut ska undanröjas och att förvaltningsrätten bestämmer att någon utgående mervärdesskatt inte ska påföras för bolagets försäljning av upplevelsekortet "Stockholm Pass".
Bolaget menade att någon utgående skatt inte ska påföras vid försäljning av kortet eftersom det utgör en flerfunktionsvoucher då kortet möjliggör en kommande konsumtion av tjänster.
Beskattning ska i stället ske av den som tillhandahåller tjänsten vid utnyttjandet av kortet. En voucher är ett instrument som någon är skyldig att godta som ersättning för varor eller tjänster. Det finns inget krav i lagstiftningen att kortet måste motsvara en viss vara eller tjänst eller ett visst motvärde för att utgöra en voucher. Kortinnehavaren betalar inte för att få kortet i sig, utan för att på ett enkelt sätt kunna nyttja olika attraktioner. Det är således möjligheten att nyttja attraktionerna som är den tjänst som kortinnehavaren i första hand efterfrågar. Denna tjänst tillhandahålls inte vid kortförsäljningen utan först vid nyttjande av attraktionen. Bolaget tillhandahåller således inte kortinnehavaren någon separat tjänst för vilken betalningen för kortet utgör det faktiska mervärdet.
Enligt Förvaltningsrätten i Stockholm följer det av bestämmelserna om beräkning av beskattningsunderlag att en voucher måste ha ett visst nominellt värde eller avse vissa angivna leveranser av varor eller tillhandahållande av tjänster. Det ligger alltså i begreppet voucher att det ska finnas ett värde som vouchern svarar mot. Det ska av vouchern tydligt framgå vad som kan erhållas i utbyte mot vouchern.
Bolagets kort ger innehavaren möjlighet att, på det sätt innehavaren själv bestämmer, ta del av de attraktioner som ingår i kortet. Eftersom attraktionerna har olika priser och kortinnehavaren själv bestämmer hur många och vilka attraktioner som ska besökas motsvarar bolagets kort inte något visst bestämt värde. Förvaltningsrätten ansåg därför att kortet inte kan jämställas med en flerfunktionsvoucher.
Bolagets åtagande att se till att köparen kan ta del av attraktionerna får i sig anses utgöra en tjänst som tillhandahålls i utbyte mot betalning av kortet. Det finns därmed ett rättsförhållande som innebär ett ömsesidigt utbyte av prestationer där betalningen för kortet utgör det faktiska motvärdet för möjligheten att ta del av attraktionerna (jfr Högsta förvaltningsdomstolens dom den 5 mars 2018 i mål nr 1980-18). Bolagets tillhandahållande av kortet utgör alltså en skattepliktig omsättning av tjänst. Vadbolaget har anfört om att ett liknande kort i Danmark bedömts som en voucher medför ingen annan bedömning.
Kammarrätten i Stockholm konstaterar att målen avser redovisningsperioder åren 2017 och 2018 och att nya bestämmelser om mervärdesbeskattning för transaktioner med vouchrar infördes i ML den 1 januari 2019. Sådana särskilda regler om mervärdesskatt och vouchrar saknades dessförinnan i den svenska mervärdesskattelagstiftningen.
Införandet av de nya bestämmelserna i ML är en implementering av ändringar i mervärdesskattedirektivet.
Frågan om beskattning av vouchrar eller så kallade upplevelsekort har prövats av
HFD i två olika domar. Den ena före och den andra efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. I det första avgörandet, HFD 2018 not. 29, ansågs det avtal som företaget i fråga ingick med kortköparen vid försäljningen av kortet innebära att företaget åtar sig att se till att köparen kan ta del av attraktionerna. HFD uttalade att detta åtagande i sig far anses utgöra en tjänst som tillhandahålls i utbyte mot betalningen för kortet och att tillhandahållandet mot betalning utgör en skattepliktig omsättning av tjänst.
HFD angav att de nya nationella bestämmelserna om vouchrar inte hade legat till grund för det överklagade beslutet och att de därför inte heller prövades av HFD. Därefter har HFD på talan av D S AB prövat mervärdesbeskattningen av vouchrar på nytt. Denna gång begärdes ett förhandsavgörande från EU-domstolen, som kom fram till att ett instrument som ger innehavaren rätt att under en begränsad tid och upp till ett visst värde ta del av olika tjänster på en viss plats utgör en flerfunktionsvoucher i den mening som avses i de nya direktivbestämmelserna (art. 30a led 3).
HFD ansåg därefter att kortet uppfyller de krav som ställs för att det ska vara en voucher och att det är en flerfunktionsvoucher. Av ML framgår därför att tillhandahållandet av kortet inte är en omsättning (HFD 2022 not. 29).
Som nämnts tidigare anges i mervärdesskattedirektivet att de nya direktivbestämmelserna inte ska påverka medlemsstaternas tidigare tolkning (i den engelska versionen; and are without prejudice to the validity ofthe legislation and interpretation previously adopted by the Member States). I övergångsbestämmelserna i ML anges vidare att de nya bestämmelserna inte ska tillämpas på vouchrar utställda före ikraftträdandet.
De kort som är aktuella i målen är utställda före den l januari 2019. De nya bestämmelserna är alltså inte tillämpliga i målen. Med hänsyn till vad som uttalas i de tidigare nämnda direktivbestämmelserna talar övervägande skäl för att den tolkning som HFD, i rättsfallet från 2018, gjorde av rättsläget och hur ML skulle tillämpas innan de nya bestämmelserna infördes är den tolkning som kammarrätten har att följa.
Kammarrätten anser därför att tillhandahållandet ska bedömas vara en omsättning av en tjänst för vilken mervärdesskatt ska tas ut.