Det var den 14 juni 2023 som två personer limmade fast sig vid och lämnade röda handavtryck på Claude Monets verk ”Konstnärens trädgård i Giverny” på Nationalmuseum i Stockholm. Tavlan, som omgärdades av ett skyddsglas, klarade sig oskadd. Händelsen rubricerades som skadegörelse. Aktivisterna har erkänt att de genomfört aktionen, men har nekat till brott med hänvisning till att de agerat i nöd med tanke på klimathotet.
Stockholms tingsrätt anser att det genom övervakningsfilmen och de tilltalades uppgifter är klarlagt att de tilltalade har agerat i enlighet med det nyss anförda. Det är inte tillförlitligen visat att en av de åtalade som befann sig i Lund den aktuella dagen hade en drivande och bestämmande roll vid genomförandet av aktionen.
Av den åberopade rapporten rörande tavlan framgår att färg och lim hade runnit nedför skyddsglaset och droppar av i vart fall färg hamnat på vänster nederdel av ramen. Anställda vid Nationalmuseum sökte genom olika tillvägagångssätt avlägsna färgen från ramen varvid den metod som visade sig ge effekt var att skrapa med en skalpell i förening med användande av bomullspinnar med aceton.
All färg togs inte bort – de kvarvarande färgresterna ansågs inte påverka tavlans visuella intryck – i syfte att undvika skador på den förgyllda ramen. Efter att dessa åtgärder hade vidtagits ansågs tavlan enligt rapporten vara i utställningsbart skick. Åklagaren har i sin beskrivning av gärningen gjort gällande att de tilltalade har orsakat skador på tavlan ”som det kostat 21 319 kronor att restaurera jämte en arbetskostnad om 159 830 kr”; vad som avses med ”restaurera” och ”jämte en arbetskostnad” framgår, enligt tingsrätten, inte klart och entydigt.
Det anses utrett att de tilltalade har agerat på sådant sätt att de kan ha gjort sig skyldiga till skadegörelse eller till medhjälp till skadegörelse. Fråga är då om de tilltalade har haft uppsåt att orsaka skada. En av de tilltalade uppgav att han var inspirerad av aktioner av liknande slag i övriga Europa vid vilka aktioner konstverken inte hade skadats.
Det var viktigt att den utvalda tavlan hade skyddsglas. Han utförde avledande manövrar – bland annat låtsades han att genomföra en annan aktion i ett annat rum – för att stress och tumult inte skulle uppkomma och han såg till att det inte fanns vare sig några barn eller mycket folk i närheten av tavlan, allt för att inte riskera att någonting gick fel så att tavlan riskerade att skadas. Färgen var trögflytande och kunde inte skvätta. Han hade googlat färgen och med gott resultat provat att ta bort den med aceton från skyddsglaset.
En annan av de tilltalade berättade att för att undvika skada hade de före aktionen övat med trögflytande färg och med lim, varvid färgen inte hade droppat och limmet fungerat som lim brukar fungera.
En tredje sa att det var viktigt att deras budskap skulle få stor spridning samtidigt som tavlan inte skulle skadas. Någon vecka före aktionen besökte hon Nationalmuseum för att bland annat försäkra sig om att tavlan var försedd med skyddsglas. För att undvika färgstänk valde de en trögflytande färg. Det var även viktigt att färgen var vattenlöslig. Limmet var snabbtorkande.
Mot bakgrund av vad de tilltalade har uppgett får det, enligt tingsrätten, anses stå klart att de tilltalade inte hade vare sig avsiktsuppsåt eller insiktsuppsåt att orsaka någon annan skada än vad en avtvättning av skyddsglaset med vatten eller aceton kan innebära, vilket får anses inte vara en skada i den mening som avses i 12 kap. 1 § brottsbalken.
Fråga är då om de tilltalade har haft likgiltighetsuppsåt. Prövningen av om likgiltighetsuppsåt har förelegat sker i två led. I det första ledet ska undersökas om den tilltalade har insett risken för att en viss effekt skulle inträffa. I det andra ledet ska utrönas huruvida den tilltalade har intagit en likgiltig attityd eller inställning till effektens inträffande, som innebär att han eller hon inte ser effekten som ett skäl för att avstå från gärningen.
Det är sålunda inte tillräckligt att den tilltalade är likgiltig inför risken utan det krävs att vederbörande är likgiltig inför riskens förverkligande, det vill säga att den tilltalade har visat en attityd som innebär att han eller hon har accepterat att det får gå som det går. (Se Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken En kommentar (18 nov. 2025 utgåva 2025A, Juno), kommentaren till 1 kap. 2 §, jfr NJA 2004 s. 176 och 2018 s. 369.) Med beaktande av det anförda kan det inte anses visat att någon av de tilltalade har varit likgiltig inför förverkligandet av att färg hamnade på tavelramen. Åtalet ska därför lämnas utan bifall beträffande samtliga tilltalade.
Frågan är då om de tilltalade ska betala skadestånd. Nationalmuseum, som det åvilar att bevisa att museet har lidit skada, har bemött de tilltalades invändning om att de skador som museet har gjort gällande är icke ersättningsgilla tredjemansskador, det vill säga att det är tavlans ägare Musée d’Orsay som har drabbats av skadorna, med anförande av omständigheten att tavlan var i museets besittning när tavlan skadades.
Därtill har Nationalmuseum, pläderingsvis, anfört att de åberopade fakturorna visar att museet har drabbats av skador. Det sagda kan enligt tingsrättens mening inte anses tillräckligt för att Nationalmuseum ska anses ha visat att museet har drabbats av en ersättningsgill skada. Nationalmuseums skadeståndstalan kan därför inte vinna bifall, även om det skulle anses att de tilltalade, eller någon av dem, har agerat oaktsamt.