Det var en måndag i november 2019 som en man kontaktade veterinär för att boka in en tid, eftersom hans 15-åriga honkatt hade andnöd och varken ville äta eller dricka. Mannen kom dock aldrig till djursjukhuset, eftersom han inte kunde transportera katten. I samtal med mannen sade djursjukhusets receptionist att katten behövde tas till veterinären. Mannen meddelade att han skulle kontakta sin son för att låna en kattbur dagen efter.
Efter ytterligare samtal mellan en veterinär och kattägaren, kontaktades polisen och länsstyrelsen eftersom mannen sagt att han inte skulle komma in med katten.
Veterinären uppfattade det som att mannen inte tänkte uppsöka vård för sin sjuka katt. Under tisdagen gjordes en djurskyddskontroll i ägarnas hem. Mannen meddelades att det var bråttom att ta katten till veterinär. Senare samma kväll fick katten också besöka veterinär och avlivades då omgående.
Kalmar tingsrätt hade att utreda om mannen avsett att inte uppsöka veterinär under tisdagen. Veterinären hade berättat att han inte skulle ha gjort en anmälan om han trodde att mannen skulle komma in dagen efter. Ytterligare vittnen hade fått uppfattningen att mannen inte ville uppsöka vård för katten.
Domstolen konstaterade att vittnesförhör med bland annat veterinär och djurskyddshandläggare behövde behandlas med försiktighet, eftersom mannen tenderade att uttrycka sig på ett sätt som kan medföra missuppfattningar. Det ansågs inte styrkt att mannen inte hade tänkt uppsöka veterinär under tisdagen, och åtalet ogillades därför.
Göta hovrätt gör dock en annan bedömning och fäller nu mannen i enlighet med åtalet.
Enligt domstolen hann det gå oskäligt lång tid från det att kattens andningsproblem uppmärksammades, tills det att den togs till veterinären. Domstolen menar därför att katten utsatts för vanvård, vilket orsakat otillbörligt lidande. De objektiva förutsättningarna för djurplågeri är därmed uppfyllda.
Trots att kvinnan och mannen samägt katten, anser domstolen att det huvudsakliga ansvaret varit mannens. Domstolen betonar här kvinnans bräckliga hälsa och parets inbördes överenskommelse om katten. Kvinnan kan därför inte hållas straffrättsligt ansvarig, och åtalet mot ska därför henne ogillas.
Domstolen konstaterar att mannen var den som ansvarade för katten. Ansvar för djurplågeri kräver uppsåt eller grov oaktsamhet. Samtalen som skedde mellan djursjukhuset och mannen borde i domstolens mening ha gjort mannen införstådd med kattens akuta vårdbehov.
Med bakgrund i informationen som framgått i samtalen, finner hovrätten att mannen varit grovt oaktsam i förhållande till kattens otillbörliga lidande.
Eftersom katten endast lidit under relativt kort tid och det förflutit lång tid sedan händelsen kan påföljden stanna vid 50 dagsböter på totalt 4 000 kronor.
En skiljaktig nämndeman anför för sin del att han inte finner det visat att mannen förstått hur sjuk katten varit förrän under tisdagen, och att uppsåt eller oaktsamhet saknas.