En 23-årig man befann sig tillsammans med sin sambo och två barn i en bil på en bensinstation i Askersund när en annan man blev upprörd över att ett av barnen sprutat vatten på honom. Den andre mannen gick fram till bilen och sparkade på dess dörr. Den 23-årige mannen lämnade då bilen och en konfrontation uppstod. Under händelsen knuffade 23-åringen omkull den andre mannen, slog honom i ansiktet med knuten näve vid flera tillfällen och utdelade även sparkar. Våldet orsakade målsäganden skada och smärta.
Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade uppsåtligen misshandlat målsäganden. Den tilltalade bestred ansvar och hävdade att han handlat i nödvärn för att skydda barnen och bilen från ett pågående angrepp.
Örebro tingsrätt ansåg att det genom övervakningsfilm och den tilltalades egna uppgifter var utrett att han utfört de handlingar som framgått av åklagarens gärningsbeskrivning. Rätten konstaterade att målsäganden visserligen hade sparkat på bilen, men att han därefter hade backat undan. När den tilltalade sedan utdelade det första slaget var angreppet därför, enligt tingsrätten, redan avslutat. Det fanns alltså inte längre någon nödvärnssituation. Eftersom den tilltalade själv hade uppgett att han avsiktligen utdelat slagen och sparkarna bedömde tingsrätten att han hade handlat med uppsåt, och han dömdes för misshandel.
Vid bedömning av straffvärdet tog tingsrätten hänsyn till att den tilltalade hade sparkat målsäganden när han låg på marken, men också till att det rörde sig om ett ömsesidigt slagsmål och att det inte var visat att målsäganden fått några mer omfattande skador. Påföljden bestämdes till villkorlig dom med 100 timmars samhällstjänst. Om fängelse i stället hade valts skulle straffet ha motsvarat tre månader.
Målsäganden fick 20 000 kr i kränkningsersättning, medan yrkandet om ersättning för sveda och värk avslogs eftersom det inte var visat att den påstådda sjukdomstiden hade samband med händelsen.
I Göta hovrätt är det, liksom i tingsrätten, utrett att den tilltalade har använt det våld som åklagaren beskrivit. Hovrätten gör dock en annan bedömning av nödvärnsfrågan. Enligt hovrätten får den tilltalades uppgifter om att han agerat för att avvärja ett angrepp mot bilen och barnen stöd av övervakningsfilmen. Det är inte heller motbevisat att han saknade kännedom om den tidigare vattenincidenten eller att han blev rädd för vad som kunde hända barnen i baksätet.
Hovrätten anser att våldet skett i nära anslutning till ett pågående brottsligt angrepp mot både person och egendom och att handlingarna var en direkt reaktion på detta. När den tilltalade går runt bilen för att konfrontera målsäganden står målsäganden fortfarande kvar nära bilen, och därför kan inte angreppet anses ha varit avslutat. Den tilltalade har därför rätt till nödvärn.
Hovrätten anser också att han inte kan klandras för att våldet fortsätter efter att målsäganden fallit till marken första gången, eftersom målsäganden därefter reser sig och på nytt närmar sig bilen på ett aggressivt sätt. Angreppet får därmed fortfarande anses pågå.
Eftersom våldet inte har lett till några svårare skador och omständigheterna i övrigt talar för nödvärn, bedömer hovrätten att våldet inte är uppenbart oförsvarligt. Det saknas därför förutsättningar att döma den tilltalade för misshandel.
Hovrätten ändrar tingsrättens dom och frikänner den tilltalade. Målsägandens skadeståndsyrkande avslås och beslutet om avgift till brottsofferfonden upphävs.