Den svenska regleringen av utsläppsvillkor är i ständig förändring – och kanske på väg tillbaka till sin utgångspunkt. Efter decennier med rikt- och gränsvärden slog MÖD i MÖD 2009:2 och MÖD 2009:9 fast ett nytt paradigm: riktvärden skulle utmönstras till förmån för tydliga, straffsanktionerade begränsningsvärden i rättssäkerhetens namn. Men utvecklingen därefter har inte varit linjär. Praxis har successivt mjukats upp genom toleransnivåer, teknikvillkor och en återkomst av riktvärdesliknande konstruktioner under prövotid. Samtidigt har domstolen i bl.a. M 6352-23 (2024) accepterat målsättningsvärden i slutliga villkor – trots tidigare kritik mot bristande precision. Är vi på väg mot ett nytt tvånivåsystem i annan form, men som har stora likheter med systemet med rikt- och gränsvärden? Vad finns det för för- och nackdelar med respektive typ av utformning? Och hur förhåller sig detta till BAT och IED? Advokat Magnus Fröberg redogör för och analyserar denna spänning mellan styrning och sanktion.