Parterna har tillsammans en son född 2009. De påbörjade en separation år 2014 för att slutligen gå isär helt år 2016. Pojken har sedan år 2017, enligt avtal parterna emellan, bott växelvis fram till i september 2021. Sedan dess är han stadigvarande bosatt hos sin pappa. Den 29 november till den 2 december 2021 vistades han hos mamman. Sedan dess har han inte träffat sin mamma.
Tingsrätten förordnade i beslut den 10 mars 2022 att pojken skulle ha sitt stadigvarande boende hos pappan samt att han skulle ha rätt till visst telefonumgänge med mamman. I senare beslut ändrade tingsrätten det interimistiska beslutet från på så sätt att något reglerat umgänge mellan pojken och mamman inte längre skulle finnas. Detta ligger fast.
Pojken är uppvuxen på Ekerö där båda parterna också var bosatta då tvisten inleddes. I mejl den 30 juli 2022 informerade pappans ombud mammans ombud om att pappan hade flyttat med pojken till Göteborg. Det är alltjämt där som 14-åringen är bosatt.
Pappan har i första hand yrkat att han ska tillerkännas ensam vårdnad om sin son.
Mamman har bestritt pappans yrkanden. Hon har för egen del i första hand yrkat att hon ska tillerkännas ensam vårdnad om sonen.
Solna tingsrätts majoritet konstaterade att pappan inte har förmåga att förstå och tillgodose pojkens behov av vård från tid till annan och att han även ådragit pojkens skulder vilket inneburit att Överförmyndarnämnden tvingats hota om att underkänna honom som förmyndare för pojken.
Av vittnesmålen står, enligt rätten, vidare klart att pappan är en kontrollerande och manipulerande person och det är tydligt att han, på sätt som mamman påtalat, försöker radera henne ur sin sons liv. Under hela tiden som mamman inte fått träffa sin son har pappan enbart skrivit två brev till henne och det först när han mer eller mindre känt sig tvingad till det. Mamman har inte ens fått se ett kort på sin son.
Uppgifter som pojken lämnat till socialtjänsten i olika samtal om att han inte vill träffa mamman är, enligt tingsrätten, en tydlig effekt av en långvarig manipulation från faderns sida och kan inte anses utgöra ett uttryck för hans verkliga vilja. ”Det är inte en normal reaktion från ett barn att, bara för att mamma är arg ibland, inte vilja träffa henne eller prata med henne alls” skrev rätten. Därför ansågs pappan olämplig som vårdnadshavare.
I stället skulle mamman ensam tillerkännas vårdnaden.
Ordföranden i målet ansåg det bästa för pojken är att en av föräldrarna tillerkänns ensam vårdnad. Av socialtjänstens utredning inledd den 6 december 2021 framgår att mamman har svårt att möta pojken utifrån de behov han uttrycker. Hon uppfattas agera utifrån sina egna behov och sin rätt till sonen. Dessa uppgifter stöds också av det pojken förmedlat om att han inte blir lyssnad på av sin mamma. Det är därtill tydligt att mamman i många avseenden lägger tid och engagemang på att involvera andra i konflikten och söka påverka dem i deras uppfattning, vilket inte heller det är till gagn för pojken.
Pojken har nått den ålder och mognad där hans uppfattning, mot bakgrund av att ingen av föräldrarna ansetts olämplig som vårdnadshavare, ska vara styrande. En förälders behov av sitt barn kan inte sättas före detta. Den skiljaktige ansåg därför att pappan skulle tillerkännas ensam vårdnad om pojken.
Svea hovrätt ändrar nu domen till pappans fördel. Visserligen står det för hovrätten klart att det är pappans agerande som till stor del orsakat att pojken och hans mamma i dag inte har någon kontakt alls. Pappan har uppmuntrat sin son att ta avstånd från sin mamma, vilket framgår tydligt i e-postkonversationerna mellan parterna där pappan uttrycker att han stöttar pojken i sitt val (att inte ha kontakt med sin mamma).
Han har flyttat med sonen till Göteborg och har inte ens satt sig ner för att tillsammans med sonen öppna de brev som mamman skickat till sonen. Även om det alltså finns händelser som inträffat mellan pojken och hans mamma som berättigar till och förklarar varför sonen tagit ett visst avstånd från sin mamma förklarar det inte att de i dag inte ens kan ha kontakt per telefon.
Utredningen i målet visar dock att mamman å den andra sidan inte förmår att inse hennes egen del i att pojken tar avstånd från henne. Det har förekommit några faktiska förhållandevis allvarliga incidenter mellan mamman och sonen som i och för sig berättigar till ett avståndstagande. Hon har därmed inte förmåga att möta honom i hans rädsla. Han kommer därför varken att få någon förståelse eller ursäkt från henne.
Därmed finns det också en överhängande risk för att hennes agerande mot sonen kommer att upprepas om pojken bor hos henne. Detta oavsett om hon har tagit hjälp av en barnpsykolog för själva överflyttningen.
Enligt hovrätten är det tydligt att båda föräldrarna "brister i sitt föräldraskap genom att de inte kan se bortom sina egna behov och konflikten med den andre föräldern".
Sammantaget anser dock hovrätten att pojkens avståndstagande mot mamman inte har initierats av pappan utan har sin grund i allvarliga händelser mellan pojken och hans mamma. Hennes oförmåga att möta pojken och ta hans känslor och upplevelser på allvar utgör därtill i sig en så stor riskfaktor att pojkens uttryckta tydliga vilja måste bli avgörande, även med hänsyn tagen till att han stärkts i sin uppfattning av pappan.
Pojken ska därför fortsätta att bo hos pappan som därmed blir ensam vårdnadshavare. Mammans yrkande om umgänge avslås.