En 37-årig och en 33-årig man åtalades vid Göteborgs tingsrätt för brott mot lagen om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia, Estonialagen.
Männen hade tillsammans med andra arbetat med en dokumentärfilm om Estonia-vraket och i samband med detta dykt ner för att undersöka passagerarfartyget och därigenom stört det fridsförklarade området vid vraket.
Enligt åklagaren hade den 33-årige dokumentärfilmaren haft ett övergripande ansvar för arbetsfördelningen av filmteamet, filmningen och undervattensverksamheten.
33-åringen hade länge varit intresserad av Estonia och omständigheterna kring dess förlisning. Med hänsyn till Estonialagen beslutade man att man skulle använda sig av ett tyskflaggat fartyg eftersom Tyskland – till skillnad från andra Östersjöstater – inte har anslutit sig till den överenskommelse som träffats mellan Estland, Finland och Sverige år 1995.
Förutom besättningen ombord M/S Fritz Reuter fanns det svenska, norska och tyska passagerare som tillhörde produktionsteamet. Den 37-årige mannen hade anlitats av produktionsbolagen och var den som styrde den dykrobot som användes och granskade det material som hade dokumenterats av robotens kameror.
Med uppsikt av ett finskt gränsbevakningsfartyg utfördes åtminstone tre – eventuellt fyra – dyk mellan den 23 och de 24 september 2019, under vilka filmning ägde rum med dykroboten. Delar av vrakets styrbord- och babordssida filmades under cirka 20 minuter.
Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det är ostridigt att männen befunnit sig inom det gravfridsförklarade området kring Estonia i syfte att producera en dokumentärfilm. Undervattensverksamheten har bland annat bestått i att sänka ner en kabelbunden dykrobot och filma vraket under vattenytan.
Filmmaterialet har därefter använts av 37-åringen för att skapa 3D-modeller. Det är också ostridigt att 33-åringen haft det övergripande ansvaret för arbetsledningen, filmningen och dykningarna.
De objektiva förutsättningarna för straffansvar enligt Estonialagen är därmed uppfyllda, bedömer tingsrätten.
Den avgörande frågan är då om männen kan straffas för gärningen.
De allmänna bestämmelserna om tillämplig svensk lag och svensk domsrätt på straffrättens område finns i brottsbalken, BrB, kap 2. Därutöver finns ett antal specialrättsliga författningar, bland andra Estonialagen.
Enligt BrB kap 2 § 2 kan brott som begåtts utomlands prövas av svensk domstol om brottet begåtts av en svensk medborgare under förutsättning att gärningen inte är fri från ansvar på gärningsorten – det vill säga krav på dubbel straffbarhet – eller om fängelse kan följa på brottet om gärningen begåtts på ett område som inte tillhör någon stat.
Öppet hav utanför territorialhaven tillhör inte någon stat, konstaterar tingsrätten. Samtidigt framgår av Estonialagen att brott enligt lagen kan utdömas även om BrB inte är tillämplig. I lagens förarbeten slogs också fast att svensk domstol, med hänsyn till gravfridsintresset, bör vara behörig att döma vem som helst som stör gravfriden (prop. 1994/95:190 s. 9).
Att Sverige genom Estonialagen har tagit sig makten att bestämma över det öppna havet på det här sättet, har ifrågasatts av litteraturen, noterar domstolen.
Estonia ligger på en del av det öppna havet som inte är en del av svenskt territorium. Det aktuella fartyget som bedrev undervattensverksamheten har inte heller varit svenskflaggat.
Enligt den så kallade flaggstatsprincipen är det den stat som fartyget är registrerat i som har jurisdiktion över brott som begås på fartyget. Samtidigt framgår av FN:s havsrättskonvention i del VII artikel 89 att ingen stat kan göra giltiga anspråk på suveränitet över någon del av det fria havet.
Sammantaget finner tingsrätten att, då gärningen bedrevs från ett tyskflaggat fartyg – alltså på tyskt territorium – föreligger inte någon sådan dubbel straffbarhet som krävs enligt BrB kap 2 § 2.
Inte heller finns förutsättningar att tillämpa 2 kap. 3 § punkterna 1, 4 och 5 BrB i detta fall.
Estonialagens straffrättsliga tillämplighetsområde är visserligen betydligt vidsträcktare än brottsbalkens bestämmelser. Tingsrätten anser dock att lagen i den delen strider mot folkrättens principer om att stater inte kan ta sig jurisdiktion över öppet hav och utöva makt över andra staters fartyg som befinner sig där.
Estonialagens § 5 bör därför inte tillämpas när gärningen har begåtts ombord på ett utländskt fartyg vars flaggstat inte är en del av den aktuella överenskommelsen om gravfriden – detta trots att några av gärningsmännen råkar vara svenska medborgare.
Mot den bakgrunden saknas grund att bifalla åtalet, anser domstolen och friar de båda männen.