Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

Kammarrätten klassar diskbråck som arbetsskada

En 45-årig man får diskbråck klassat som arbetsskada och rätt till livränta. Han har under sju års tid frekvent utfört tunga eller mycket tunga lyft. Kammarrätten pekar på att mannen bara var 28 år vid insjuknandet vilket talar mot att ryggbesvären orsakats av degenerativa förändringar.

Kammarrätten klassar diskbråck som arbetsskada

Försäkringskassan beslutade vid omprövning att inte ändra tidigare fattat beslut att avslå 45-åringens ansökan om livränta. Hans besvär godkändes inte som arbetsskada eftersom övervägande skäl inte talade för att hans besvär hade samband med arbetet.

 Avseende diagnosfrågan lutade sig Försäkringskassan mot att SBU (statens beredning för medicinsk och social utvärdering) som slagit fast att det vid ryggsjukdom ofta föreligger diskförändringar, men orsaken till förändringarna är sjukdomen. Diskförändringar, som de definieras i SBU, är förändringar i kotorna utan att en ryggsjukdom är konstaterad.

Vad gäller ryggsjukdomar är det vetenskapliga underlaget otillräckligt för att styrka samband med exponering i arbetsmiljön. SBU ger alltså inte stöd för att manuell hantering kan orsaka ryggsjukdom, till skillnad från diskförändringar där sjukdom inte är påvisad.

Sjukdomens grundförlopp styrs av genetiska faktorer och den degenerativa processen börjar i tidig ålder. Övervägande skäl talar inte för att 45-åringens besvär har samband med arbetet.

Förvaltningsrätten i Härnösand konstaterade beträffande exponeringen i arbetet att de konsulterade läkarna hade olika uppfattning och hänvisade till såväl SBU:s rapport som andra studier. Försäkringskassans medicinska rådgivare bedömde båda att besvären inte är orsakade av arbetet eftersom rapporten från SBU inte ger stöd för att den aktuella typen av besvär har samband med arbetet. Yrkes- och miljömedicin samt en läkare ansåg mot bakgrund av den exponering 45-åringen utsatts för, att övervägande skäl talar för ett samband. De sistnämnda angav SBU som referenskälla vid sin bedömning.

Läkarna gjorde således olika bedömningar avseende sambandet mellan 45-åringens arbeten och hans sjukdomsbesvär. Det hade enligt förvaltningsrättens mening inte framkommit något som ger grund för att ge någon av dem företräde framför de andra. Mot den bakgrunden fann förvaltningsrätten att utredningen i målet inte kan anses ge tillräckligt stöd för att övervägande skäl talar för att inverkan i mannens arbete har gett upphov till hans sjukdomsbesvär. Han ansågs därför inte berättigad till livränta och överklagandet avslogs.

Inför avgörandet i Kammarrätten i Sundsvall gav 45-åringen in intyg av Anna Rask-Andersen, professor och specialist i yrkesmedicin och klinisk fysiologi. Hon ansåg att det i 45-åringens arbetsmiljö har funnits faktorer ”som med hög grad av sannolikhet ökat risken för diskbråck. Någon ärftlighet för diskbråck finns inte visad och konkurrerande skadeorsaker saknas. Några degenerativa förändringar har inte konstaterats”. Hon fann det därför sannolikt att 45-åringens arbete orsakat hans diskbråck.

Kammarrätten konstaterar att 45-åringen i vart fall under sju år, sammanhängande och frekvent, utfört tunga eller mycket tunga lyft ofta i kombination med rotation av bålen. Kammarrätten hittar inte något stöd i SBU-rapporten eller den övriga medicinska utredningen i målet för att denna exponering skulle vara otillräcklig. I SBU-rapporten anges att de flesta ingående studier på fysisk belastning följde deltagarna under minst två år. I rapporten framhålls dessutom att den inte kunnat ge besked om vid vilken nivå en viss exponering blir skadlig.

Kammarrätten bedömer vidare att de skäl som åberopats för ett samband är starkare genom att vara tydligare grundat i vad som framkommit i de medicinska underlagen och vad som får anses utgöra det vetenskapliga läget

på området. Mannens låga ålder vid insjuknandet talar, enligt kammarrätten, med viss styrka mot att ryggbesvären orsakats av degenerativa förändringar. Kammarrätten finner därför att övervägande skäl talar för ett samband mellan ryggbesvären och den skadliga inverkan 45-åringen varit utsatt för i sina arbeten.

Hans besvär utgör därmed en arbetsskada. Det ankommer på Försäkringskassan att som första instans ta ställning till om övriga förutsättningar för livränta är uppfyllda.

Instans
Kammarrätterna
Rättsområden
Socialförsäkring, Arbetsmiljö