Som miljörättsjurist aktualiseras ofta frågan: när blir en störning en juridisk “olägenhet för människors hälsa” enligt 9 kap. 3 § miljöbalken? I detta avsnitt analyserar John Woivalin hur domstolarna gör denna bedömning i praktiken. Kan hundskall, padelspel eller reflexer från solceller utgöra en olägenhet – och när anses störningen vara för ringa eller tillfällig? Vilken betydelse har bevisning, exempelvis ljudmätningar eller störningsdagböcker? Hur långt kan en tillsynsmyndighet gå i sina förelägganden utan att bryta mot proportionalitetsprincipen i 26 kap. 9 § MB? Genom aktuella rättsfall från Mark- och miljööverdomstolen diskuteras även vilka försiktighetsmått som kan krävas av verksamhetsutövare och hur rimlighetsavvägningen enligt 2 kap. 7 § MB påverkar utfallet. Avsnittet ger därmed praktisk vägledning i centrala processuella och materiella frågor inom miljöbalkens hälsoskyddsregler.